Ibland vill jag inte fortsätta. Med livet alltså. Jag
tänker att det inte är någon idé. Världen är rubbad
och lika rubbad är jag. Sitter här och har just
vaknat upp från en mardröm. Klockan är tio över
två på natten. En mardröm från en som skadat mig
i livet, så det va mer av en slags Flashback fast
delar av den var påhittad och hopkokad av hjärnan.
Så det va en blandning av Flashback och fantasi i
drömmen.
Men oavsett, sitter jag här. Undrar vad jag vill. Jag
gick och lade mig redan vid åtta igår kväll för jag
hade sån ångest. Vaknade nu klockan två på natten.
Har satt på te och ska dricka Night Calm med
lavender, kamomill och ros. Ska kanske göra nån
mindfulness-övning så som att skriva och lyssna på
nån meditativ musik. Eller kanske göra en kort
andningsövning. Sånt hjälper ibland.
Sen tänker jag att det är just därför jag startat
Vardagspsyke. För att informera om psykisk ohälsa,
sjukdom och i synnerhet trauma. Det är just därför
Vardagspsyke finns, för att vi ska ha en plats, en
fristad. Och inte minst en plats för mig att berätta
min historia genom bloggen och podden. Samt
berätta andra människors historier. Det är detta jag
viger mitt liv åt, att höja medvetenheten om psykisk
ohälsa, autism, trauma och åt människors livsöden.
Ibland tänker jag på hur det
skulle vara om jag mådde bra
