KAPITEL 49
En solstråle smyger sig in så att kristallerna i fönstret gnistrar. Clara känner på elementen. Värmen finns kvar
och vattnet i hinkarna har inte frusit.
Sex koppar vatten i kaffekokaren får räcka, tänker hon och sätter pannan på elplattan. Skönt att julen är
över. Sven som har permission över julen slängde ut granen häromdagen när barnen haft julgransplundring.
Hela huset var fullt av ungar. Så blir ansiktet allvarligt. Professor Birke har kallat henne till undersökning den
12 mars. Han är så mån om henne.
Kaffepannan lyfter på locket och annonserar att kaffet kokar. Clara tar av den och tittar på köksklockan som
visar på tio.
— Jag måste väcka Sven, mumlar hon.
Von Paulus kapitulerar vid Stalingrad, 10000 tyska fångar. Den rubriken kommer Clara aldrig att glömma.
En tysk general har underkastat sig Ryssland, då dröjer det inte länge förrän kriget är slut förstår hon.
Tidningen får ligga kvar på bordet. Det gäller att bädda upp och städa innan barnen kommer hem från
skolan.
Clara låter boken vila i knäet och lyssnar på pojkarna som lutar sig över matbordet där tidningen ligger
uppslagen. Hon anar att de ser på kartan över östfronten. Carl tar fram Europakartan.
— Här är Stalingrad, säger han.
— Ryssarna har långt till Berlin, säger Veddig, som ser krigskartan uppochner.
— De allierade kommer att vinna, i Afrika har Monti och Patton slagit ut både tyskar och italienare, säger
Leonard med ett triumferande leende.
Ute i Europa har engelska bombplan börjat bomba tyska städer. De första bomberna föll över Lubeck sedan
Köln, Essen och Bremen. Allt för att stoppa tyskarnas krigstillverkning.
De tröttnar på krigsnyheterna och låter tidningen ligga på bordet. Leonard läser sin engelskläxa högt, det
har Clara lärt honom. Man lär sig både genom munnen, ögonen och öronen har hon inpräntat. En trefaldig
inlärning, menar hon. Veddig sitter nersjunken i en stol och läser en serietidning.
Hon fortsätter att läsa i boken när pojkarna tröttnat att prata om kriget i Europa.
— De är så söta, säger Veddig och tar upp två vita möss ur fickan.
Clara tar ett steg bakåt, när hon får se mössen
— Vem har du fått dem av? frågar hon och ställer tallriken på torkstället.
— Av Anders. Jag följde med honom hem efter skolan. Han gav mig två stycken. Är de inte söta?
Clara torkar av sig på handduken. Minns att hon berättat för barnen hur hennes syster Ulla-Britt haft en vit
mus i en tändsticksask med sig till flickskolan i Lund. Mitt under lektionen släppte hon ut den. Flickorna
skrek och höll upp kjolarna och Ulla- Ulla-Britt blev relegerad. Far bannade henne, och mor medlade, berättar
Clara. Hon drar på munnen vid minnet.
— Får jag behålla dem? vädjar Veddig och lyfter blicken.
— Ja, men du får skaffa en bur och se till att de inte rymmer.
Veddig har redan en sockerlåda med vadd i. En vattenskål och lite knäckebröd till mat. Allt enligt
instruktioner från Anders. Clara hör honom prata med mössen och ser att han lägger den ena i buren. Musen
borrar sig genast ner i fetvadden. Den andra luktar med sin röda nos i handen, medan Veddig småpratar om
hur bra den ska få det i sockerlådan. När han kelat färdigt med musen, låter han den förenas med sin kamrat i
lådan.
Snön lossnar från marken. Tövattnet bildar små floder som rinner ner mot Skogsängsvägen. Gatans ungar
låter tändstickor vara båtar som störtar nedför backen i floder av vatten. Den sticka som kommer först ner har
vunnit.
Brytningen mellan kyla och värme kommer alltid som en överraskning. Vinterns mörka dagar försvinner
fort för Clara. Telefonen som ringer. Söndagsskolans barn som hälsar på. Skådespel som ska skrivas. Det är
som en enda natt, tycker hon. Med värmen har en märklig lukt kommit in i huset. Hon har lokaliserat den till