KAPITEL 102
Clara sitter i alkoven, med en bok i knäet och betraktar Veddig som pluggar matte med sin privatlärare. Det
är en ung student med stripigt hår och sjaskiga kläder. Han arbetar extra för att kunna gå på universitetet.
Gud vet var Sven har hittat honom. Hon hör hur han förklarar realskolans uppgifter för Veddig.
Han ska söka in till fackskolan för ingenjörer och tenta i alla ämnen. Det är ingen som tror han klarar det. I
skolan var matte hans sämsta ämne och svenska ska vi inte tala om. Men det finns många tekniska skolor i
Stockholm både kvälls- och dagskolor. Han säger att pluggar man hårt så finns chansen att komma in på
någon skola.
De slår ihop böckerna och reser sig, båda verkar nöjda med lektionen. Sven kommer in från barnkammaren.
Han ska köra in läraren till Stockholm.
Clara tar upp sin bok av Hans Ruin och fortsätter att läsa.
Clara står framför spegeln och beundrar sin gråa dräkt. Den sitter bra och får duga. Aina bryr sig inte om
ytan, utan om människan.
— Sven nu är jag klar, så vi kan åka.
— Har du buketten med dig?
— Ja, svarar Clara och tar sommarblommorna som ligger på bordet.
Aina Erlander öppnar dörren och Clara noterar hennes diskret blommiga klänning där prislappen kan anas.
De har inte sett varandra på tjugo år, bara brevväxlat. Clara tycker hon fått mjukare drag kring ögonen och
några gråa strån, men leendet och den raka ryggen är samma.
— Välkommen, Clara, stig in, stig in.
Aina tar blommorna och Clara hänger upp ulstern.
— Tage, Clara har kommit, ropar hon inåt våningen.
Han kommer med långa kliv genom hallen.
— Det var länge sen, säger Clara och tar i hand.
— Ja, det var det verkligen, svarar han på sin värmländska dialekt och visar henne in i lägenheten.
I finrummet beundrar hon alla blomsteruppsättningar Aina fått. Våningen är smakfullt inredd, inget
överdåd av möbler. Ljusa färger i tapeter och textilier och läslampor vid fåtöljerna.
De sätter sig i soffan vid bordet som är dukat med smörgås och te. Båda pratar först i munnen på varandra.
De skrattar. Talar om gamla vänner och vart de tagit vägen. Till sist pratar de om sina barn, och deras framtid
i ett nytt samhälle.
När klockan närmar sig tio är festen slut. De lovar varandra att ses lite oftare. I hallen står Sven och väntar.
De önskas trevlig hemresa i höstnatten.