KAPITEL 107
— När blommorna har vissnat är festen över, mumlar Clara och slänger de vita rosorna i soporna.
Vardagen tar vid. Hon tycker livet börjar gå på rutin. Glädjen får hon av små händelser, som när katten
hoppar upp i knäet och hon sakta smeker den efter ryggen eller ett brev från Sonja i Sundsvall.
Sven längtar till en semestervecka, den första i hans liv. Men först måste taxiföreningen fungera. Det ska den
göra till sommaren, tror han. Hon önskar så att Sven får sin ledighet.
Clara tittar ner i soptunnan och ser en gammal tidning med husreklam och funderar på Leonard och Siv
som letar efter en tomt att bygga på. Veddig har satt sitt mål väl högt. Nu hyr han ett rum på Östermalm och
läser fyra kvällar i veckan. Nästa år ska han tentera i alla ämnen till en teknisk skola.
Alla barnen är på väg uppåt i livet, medan hon och Sven är på det sluttande planet.
Industrin skriker efter folk och betalar höga löner till ungdomarna. Hon har hört när Sven och Leonard
suttit i och diskuterat ekonomi och Sven lånat till bilreparationer.
Hon tänker fortfarande på sina femtio år. Femton år till så får hon pension. Det var inte länge sen som
folkpensionen på grund av prishöjningar ökade med 25 procent till 1750 kronor om året. Det är priset för allt
slit, tänker hon.
Innan Clara stänger locket får hon syn på Expressen under rosorna med matrester hängande i kanterna.
Men rubriken kan hon inte undgå JOSEF STALIN DÖD. De vita rosorna skymmer resten av rubriken. Gamla
sopor och gamla gubbar ska bort, tänker hon
Clara står i köket och tittar ut på Sven som smakar på ett äpple, det är bara fallfrukten som är mogen. Han
inspekterar jordgubbslandet, böjer sig ner och tar en bortglömd gubbe. Sedan vänder han sig mot höstens
blommor som börjar knoppas, innan han reser sig och går mot trappan.
Tur att han har trädgården som terapi. Han har egentligen aldrig accepterat sitt liv som taxichaufför.
— Finns det något kaffe? är det första han säger, när han öppnar dörren.
— Ja, kom och sätt dig!
Han drar ut köksstolen och sätter sig tungt. Så tar han fram ett tjugopaket Boy och tänder cigaretten. Av ren
lättja har han övergått till cigaretter.
— Vi får mycket äpplen i år, säger han och drar några bloss.
— Ja, mer än vi behöver.
Röklukten sprider sig och motar undan höstens dofter. Sven pratar om onödiga saker, när hon vill diskutera
deras samliv nu när barnen börjar lämna boet. Men de kanske redan går på olika vägar.
— Det var länge sen Barbro var över, säger Clara.
— Jag såg ett flyttlass där för några dar sen så hon har nog åkt till Norge, säger Sven och trycker ner fimpen
i askkoppen.
Clara blir tyst. Hon tycker att Barbro kunde ha kommit över och tagit farväl. Men så är ungdomen, bara
försvinner, utan att tänka på dem som blir kvar och deras saknad.
Luxorn ljuder i bakgrunden och Clara lyssnar med ena örat, medan hon dammar i rummet. Hon känner sig
stark, hjärtat har slutat bråka, men Birke besöker hon fortfarande. Nu är han pensionär med egen mottagning
för speciella patienter. Clara känner sig privilegierad nu.
Hon slutar damma när radiorösten pratar om barn som fått polio, man anar att en epidemi kan bryta ut. Det
finns inget vaccin nu, men i Amerika forskar man och räknar med ett vaccin om några år.
I söndagsskolan berättade en mamma om sin pojke som fått en sjukdom som läkaren trodde var polio. Men
var smittan kom från, det visste de inte.
Hon sätter sig. En solstråle tittar in i det rökdoftande rummet, medan dammvippan faller ner i knäet.
I matrummet sitter Clara och sorterar bibliska bilder till söndagsskolan, Carin ska hjälpa henne. Det har
kommit så många nya barn så stolarna kommer inte att räcker till. Hon ska ta hand om de små barnen.
Clara tittar mot Svallingsborg där björkarna är gula och vinden tar tag i några löv. Tre ungdomar handlar
snask. Snart har även detta år försvunnit.