KAPITEL 120
Jul och nyår försvinner runt hörnet som småungar, tänker Clara och drar kappan närmare kroppen mot
kylan. Hon har varit och permanentat sig och går sakta hem från Kumla allé. Snart ska Tomas gifta sig och Siv
är med barn.
När hon kommer fram till Svallings upptäcker hon att de river Lundins staket. Ska de bygga mitt i vintern?
De har styckat av tomten så nu ska det byggas två egnahem. I minnet ser hon Gert som håller i staketet med
sina små fingrar och Veddig utanför spjälorna. Nu är allt borta även det lilla pepparkakshuset, konstaterar
hon. Kinderna blir kalla så hon viker skyndsamt av mot sitt hus. Rutinmässigt tittar hon i brevlådan. Tomt.
Sven skottar undan snö vid garageportarna. Hon tar trapporna med lätta steg. I köket sitter Siv med sin
tjocka mage.
— Hej, tant Clara, vad fin du är i håret.
— Tack, ska du ha, det blir både barndop och bröllop, säger Clara och sätter sig.
— Jag är nog smal då Tomas gifter sig. Bröllopet ska visst hända efter midsommar, säger Siv och klappar sin
mage.
— När ska du föda?
— Den sjuttonde februari.
— Du kan slå upp en kopp kaffe till mej också, tack säger Clara.
Februari är alltid kall, tänker Clara där hon står vid fönstret och ser upp mot Stamvägen. Hon väntar att få
höra att Siv åkt till BB känner en oro i kroppen, precis som om hon själv skall föda. Siv är förstföderska så
måtte allt gå bra och barnet friskt.
Eftermiddagen den sjuttonde februari ringer telefonen och Clara svarar.
— Kumla bilstation.
— Det blev en flicka, hör hon Leonard säga.
— Grattis och Siv, mår hon bra? När kommer de hem?
— Allt är bra. Om fem dagar är de hemma. Vi är så lyckliga mamma men jag måste sluta nu, hej då.
Om fem dagar får jag se vem flickan liknar, tänker Clara och lägger på luren. Fem dagar kan gå fort, men
när man längtar efter något är tiden trög. Hon måste göra saker så att tiden blir kort att skriva brev och läsa
får tiden att rinna iväg.
Clara sitter i soffan hos Siv och Leonard. I famnen har hon ett litet bylte. Siv är trött och har lagt sig.
- Flickan är Siv upp i dagen, säger Clara.
- Ja, hon är söt, om man nu kan säga det om ett barn som är en vecka gammalt, säger Leonard och drar
undan filten från hennes ansikte.
— När ska hon döpas?
— I vår, här hemma. - Det finns en gammal dopklänning från min farmor, den kan ni få låna.
Leonard lutar sig bakåt i soffan.
— Jag får prata med Siv om hon också vill det.
— Har ni något namn på flickebarnet?
— Hon ska heta Lena-Karin Maria.
— Det är fina namn och passar den lilla krabaten väl.
När Clara går hem tänker hon på Sven som vill ha pojkar eftersom de för efternamnet vidare, men han får
bida sin tid.
En blinkning så går tiden. Ändå minns hon Carins bröllop så väl. Hennes vackra ansikte och Rolfs
kärleksfulla blick. Den varma dagen då Lena - Karin döptes i den gamla dopklänningen av pastor Jonsson
hemma hos Siv och Leonard. Solen sken in genom altanfönstret på vigskålen så att vattnet glittrade. Alla
sjöng med sina spruckna röster När lillan kom till jorden. Så tonar allt bort.