KAPITEL 133
Varma vindar kastar ett fint regn över Claras trädgård. Hon står i köket och blickar upp mot vreten där
biltrafiken på den nya vägen förstör utsikten. Hon har sett på teven att regeringen Fälldin avgår och att det
var kärnkraften som fällde honom.
Clara sätter sig och tar tidningen som hemhjälpen lagt på bordet innan hon gick för dagen.
— Tur att jag har Eivor som hjälper mig, mumlar hon.
De skriver fortfarande om Vietnamkriget, fast det tog slut förra året. En stor artikel om Fälldins avgång som
nu dras i långbänk. Efter honom ska Ullsten ta över. Hon bläddrar vidare till familjesidorna som påminner
henne om hennes sjuttiofemårsdag. En vanlig födelsedag med barn och barnbarn, inget ståhej.
Dagarna bara försvinner och även åren. Clara har vaknat av att Tomas som vanligt ringde och frågade om allt
var bra. Hon sätter sig upp i sängen, och tanken slår henne att nästa år 1983 fyller hon åttio, det är fasligt vad
tiden går. Aina fyller åttio i år. Hon är född i slutet av september. Medan Clara klär på sig funderar hon på ett
brev där hon ska skriva att hon kommer på uppvaktningen.
Dagarna blir korta när hon går upp klockan tio, men det är skönt att ligga och dra sig i och känna
sängvärmen. Så går dagarna förbi henne och hon njuter av tillvaron. Kvällarna kommer och hon lägger sig
när teven tystnar. Då kommer saknaden efter Sven. Sova ensam och vakna utan honom bredvid sig får
minnena att komma tillbaka.
Vårens och sommarens blommor vissnar och försvinner. Hösten kommer med klar himmel och dofter från
fruktträden.
Hemhjälpen Eivor har höststädat hela huset, bytt gardiner och putsat fönstren. Clara sitter i sin lässtol och
drar in dofter från rengöringsmedel och känner att tobakslukten nu försvunnit ur väggarna. Hon blickar ut
mot ängen där en ICA- butik reser sig mot himlen på den plats Medborgarhuset med brandstation låg förut.
Det är tidens gång, tänker Clara. Riva och bygga nytt.
Höstsolen lyser på Claras ljusgrå dräkt och bruna basker när hon går nerför cementtrappan. Nedanför står
Leonard och väntar med sin Volvo. Hon ska åka till Bommersvik och gratulera Aina på hennes åttioårsdag.
Medan bilen rullar mot Södertälje slumrar hon till i baksätet och får bilder av deras glädjestunder under
ungdomsåren. Med ett ryck vaknar hon. Blommor. Hon visste att hon glömt något.
— Leonard, vi måste köpa en bukett höstblommor till Aina.
Han stannar vid en blomsteraffär i Järna. Clara går in i butiken och väljer ut en bukett av brittsommarastrar i
olika rosa och violetta nyanser. Hon känner sig lugn nu när buketten vilar i hennes famn. Leonard startar
bilen, lägger in ettans växel och kör vidare.
Leonard svänger upp mot en pampig herrgårdsbyggnad. Clara betraktar huset och säger:
— Det är det röda huset i sluttningen vi ska till.
Han kör vidare och stannar vid en parkering framför huset. Flera bilar står parkerade där, och hon blir
nyfiken på ägarna. Är det bara politiker hon kommer att möta på uppvaktningen eller finns det några
bekanta? Nyfikenheten drar henne uppför grusgången. Leonard följer med och de skiljs åt när en servitris
visar Leonard till ett kaffebord.
Septembersolen skiner på en grupp karlar som står på en uteplats med ett dukat kaffebord. Clara ser inte
vilka männen är. En vithårig kvinna möter upp henne. Hon känner igen Aina som ler och sträcker ut
armarna, de kramas och går upp mot de övriga som pratar med varandra.
Aina drar Clara mot en kvinna som står bredvid klungan och presenterar henne, som en studiekamrat från
Lund, Sigrid
— Nu går vi in och dricker lite kaffe i lugn och ro. Jag känner höstkylan i kroppen, säger Aina och tar sina
väninnor under armen och går in i värmen.
De sätter sig vid kaffebordet och pratar om barn och barnbarn och vad som hänt under tiden de inte träffats.