KAPITEL 15
Den nyinköpta svarta Volvon glänser i solljuset. Clara ser på när Sven surrar lådorna som innehåller
sängkläder, varma kläder till barnen samt malet kaffe. En termos med nykokt kaffe och saft med kakor finns
till barnen. De har också gjort ordning en matkorg. Han spänner fast allt på takräcket. Bakom Volvon står en
fullastad flyttbil.
Färden går norrut som flyttfåglarna om våren. Åkrar, ängar, skogar med lövträd skymtar förbi i bilrutan.
Barnen slumrar i baksätet, medan Tomas jollrar i Claras knä.
När Sven närmar sig Kolmården stannar han vid en bensinstation. Bilen måste vara fulltankad säger han.
Dessutom ska de ha en reservdunk med bensin. Allt för att klara skogsbältet innan de hittar en ny
bensinstation.
Pojkarna öppnar bildörrarna och springer in på stationens toalett. Clara blir kvar i bilen med Tomas i knäet
medan Carin sover och lutar huvudet mot Claras axel.
Även Clara är trött. Trött på att flytta. Trött på att aldrig få ett riktigt hem. Sven byter yrke ungefär
vartannat år, och flyttlasset går genom Sverige. Inget blir som de tänkt sig. Han fick lämna
svinavelsuppfödningen som han var specialist på och de nya yrken han provade passade honom inte. Nu ska
de bli droskägare. Hon ber till Gud att lyckan ska stå dem bi.
Solen lyser över grantopparna när Sven lägger i ettans växel och de far vidare. Färden över Kolmården går
uppåt på en slingrande grusväg. Hastighetsmätaren visar på sextio kilometer. De möter några hästskjutsar, så
Sven får sakta ner farten. Clara vet att han tycker om att köra bil. Körkortet tog han i Malmö på tjugotalet som
en av de första i landet. Men det var inte chaufför han skulle bli utan droskägare. Hans mor anser att familjen
nu tagit ett steg på den sociala stegen. Själv röstar hon på Högern medan Sven är Folkpartist. Han tycker inte
han har misslyckats i livet, utan bara gjort fel val. Som företagare ska man vara liberal, är hans åsikt.
Plötsligt skriker Clara:
— Sven, stanna bilen! Carins böld har gått sönder.
Han svänger in vid en P-skylt och stänger av motorn innan han skyndar ut och öppnar bakdörrarna.
Pojkarna lämnar skyndsamt bilen. I baksätet sitter Clara med Carins huvud i knäet. Flickan jämrar sig. En
toalettrulle ringlar ner på golvet. Clara håller början av rullen mot flickans hals. En gul sörja väller fram från
bulan på halsen. Sven lutar sig in genom dörren.
— Hur är det?
— Ge mig förbandslådan som ligger till höger i bakluckan och be Gerd se efter barnen.
Carin gråter när Clara klämmer ut det sista av bulans smörja och desinficerar såret. Clara tar ett
tryckförband ur lådan och lägger om såret. När hon är klar har Carin fått en vit krage runt halsen. Clara skulle
velat läsa till sjuksköterska, men nu får hon vara barnens sjukvårdare istället, tänker hon.
— Vi måste till läkare när vi kommer till Stockholm, säger hon. Men nu kan vi fortsätta.
Sven stannar bilen framför hotell Continental i stadsdelen Klara i Stockholm. De gamla ägarna har inte flyttat
ut ur huset i Kumla än så de får ta in på hotell.
Halvsovande på krumma ben går barnen in på hotellet. De samlas vid receptionen. Gerd bär Tomas i
famnen, Clara en sovande Carin. Sist kommer Sven. Portieren står vid receptionen när Clara ber om
läkarhjälp, Han tittar på flickan, nickar och säger:
— Jag ringer efter läkare. Ni kan vänta i soffan tills han kommer.
Den kvinnliga städpersonalen och några servitriser kommer fram och beundrar barnens ljusa hår. De går
fram till Tomas och förundras över hans långa, lockiga hår som ligger kring hans ansikte likt en ljusgul gloria.
— Ett sånt vackert barn, säger de.
Receptionisten ropar till Clara.
— Det kommer en läkare om fem, tio minuter, fru Vifell.
Gerd, barnen och den kvinnliga hotellpersonalen som visar vägen till deras rum försvinner uppför trappan.
Sven ser till att alla kommer med. Clara känner sig ensam när rösterna tonar bort.
Äntligen kommer läkaren. Han tittar på såret och berömmer Clara som har lagt på ett tryckförband. Medan