Hon lägger livstycket i resväskan som är packad med kläder och leksaker. När hon ska stänga locket sticker
två tygknappar och ett strumpeband fram. Hon sliter upp plagget och drar åt remmarna, sedan reser hon sig
och går ut i hallen där Carl väntar. Han ska resa långt, åtta timmar på tåget. Clara har lagt en matpåse i hans
ryggsäck och en flaska mjölk. Hon ställer ner bagaget och kramar honom. Det sista han får är ett snöre runt
halsen med adressen till farmor Ingeborg. De går nerför trapporna till bilen. Där väntar Sven, Veddig,
Leonard och Gerd med Tomas i barnvagnen och Carin som håller i en docka. Alla vill ta avsked av Carl. Clara
och barnen vinkar av honom när bilen svänger ut från gårdsplanen. En tomhetskänsla kommer över henne.
Brevet från Ingeborg att Carl kommit fram och trivs hos sin farmor är ett lugnande besked för Clara.
Radion är påslagen. Klockan ett på onsdagar spelar man konsertmusik. Hon sätter sig, blundar och låter
Sibelius Finlandia ljuda i öronen och upp i huvudet. Hon får sina bilder i ögongloberna och drömmer sig bort,
samlar nya krafter. Hon ser framför sig Finlands folk som enligt tidningarna och radion närmar sig ett krig
med Ryssland. Hon blir avbruten av Sven som kommer in.
Hans svarta droskuniform förmörkar hela rummet. Han sätter sig på en stol lägger skärmmössan på bordet
och torkar svetten ur pannan med ryggsidan av handen. Hur är det, blir du fortfarande trött? frågar han.
— Jag känner mig bättre nu, svarar hon.
De ser på varandra och Sven stryker henne över kinden.
— Nu när Gerd har gift sig och flyttat till Småland och du känner dig svag skulle vi kunna fråga Anderssons
äldsta flicka om hon kan hjälpa dig på eftermiddagarna.
— Du menar Rut. Har vi råd med det?
— Det måste vi ha, säger Sven.