KAPITEL 38
Dagens Nyheter ligger uppslagen på verandans bord. Clara läser om Tysklands intåg i Dunkerque. En karta
med stora, svarta pilar visar vad Hitlers krigsmaskin erövrat. Nu är hela Europa i tyskarnas händer. Nedanför
finns bilder av britternas och fransmännens evakuering. En flygbild visar tusentals båtar i Engelska kanalen
som ska rädda trehundratusen engelska soldater från att falla i tyskarnas händer.
Hon vänder blicken mot trädgården. Där leker pojkarna krig, med sina pilbågar och låtsasgevär av trä, helt
omedvetna om krigets realiteter. Hon viker ihop tidningen och går in i huset för att sortera tvätten och stryka
den.
Shellmacken ger inga pengar nu när det är bensinkuponger och endast nyttotrafik som kan tanka bensin. De
flesta bilägare har pallat upp sin bil i något garage.
Clara sitter med sina räkenskaper. Hon skriver veckans matlista. Vad som ska köpas och vad som kan
finnas att köpa. Fisk eller kött.
Hon ler vid tanken på fjärdingsman Malm som åker omkring och kontrollerar alla bönder så att de inte
tjuvslaktar sina grisar. Per Albin Hansson hade sagt i radion att Sverige skulle vara självförsörjande inom ett
år.
— Man skulle vara bonde nu, mumlar hon och tittar ner i sin matplanering. Blodpudding, ärtsoppa, fisk,
köttsoppa och en köttbit på söndag, så ser matsedeln ut. Till efterrätt pannkaka och olika krämer. Ja, så får det
bli. Clara lutar sig tillbaks i stolen, läser sin matsedel igen och lägger sedan papperet på bordet.
Clara känner sig ledig idag. Rut har gått med barnen till badstranden medan hon själv är hemma och passar
brandlarmet och bilstationen.
Hon tar en bok, går ut i köket och slår upp lite kaffe i en kopp och sätter sig med den på verandan.
Solvärmen smeker hennes kropp, så hon lutar sig bakåt och låter bokens innehåll föra henne bort, medan
kaffet sakta svalnar.
Clara väcks av chaufför Gunnar Collins harklande. Han står vid verandaräcket med taximössan i nacken.
— Jo, fru Vifell, det är Volvon som ska till verkstan, säger han.
— Ja, Sven skrev att vi ska montera på ett gengasaggregat på bilen. Gunnar får ordna det bäst han kan.
— Fru Vifell kan inte ta emot körningar på tre dagar, säger han innan han går.
Tre dagar senare kommer Gunnar körande med Volvon på och har ett aggregat bakpå. Bilen rullar. Men utan
bensin. Clara står vid fönstret och ser när han kör in på planen och hon känner krigets vindar svepa allt
närmare.
Breven från Sven berättar om en kluven ortsbefolkning. De som är för tyskarna och de som är emot.
Barnfamiljer som flyr får de ta hand om. Även norska partisaner kommer över gränsen. Clara tänker på de
norska barnen som kommit till Kumla. Ingen vet vad de har varit med om. Hon lägger undan breven. Alla ska
sparas.
Clara känner Kumla, Hanviken genom sina kunders adresser. Hon ser på kartan hur Dreviken omsluter
hennes revir. Persudde med badet, Fornudden med sitt gravfält, Sofieberg, Södergården som ligger nedanför
skolan, Skälsätra där midsommaren firas, Gudöån som Dreviken kastar sitt vatten genom och som rinner ut i
Långsjön som avskiljer reviret mot öster.
På södra delen finns Hanviken och Lindalen med Bollmyra by. Kyrkan tronar i Tyresö, utanför hennes
område. Hon har bott här i snart fyra år och känner vuxna, barn och kultur. Clara viker ihop kartan, slätar ut
klänningen och går ut i sommarvärmen.
De ljusa kvällarna gör att barnen glömmer tiden, de vill vara ute tills mörkret faller på. Så Clara har ändrat
läggtiden från åtta till tio.
Skymningsljuset har kommit. Väglampan svajar för vinden. Klockan nio stänger kiosken. Vid borden på
uteserveringen sitter ungdomar och äter glass. Barbro som är i pojkarnas ålder, slår igen sin grind efter sig.