KAPITEL 44
Värmen trycker ner vindarna mot marken. Det är badväder så Clara packar smörgåsar och saft till barnen,
baddräkter och filtar. Varför ska små barn behöva badkläder? De är vana att bada nakna. Varje helg när Sven
kommer hem brukar de åka till Solvännernas ö i skärgården och där behövs inga badkläder. Men Clara lägger
allt i en kasse. Smörgåsarna och saften får Rut bära i ryggsäcken.
Hon ropar på Rut att allt finns med och att de kan ge sig av nu. Hon förmanar henne samtidigt att inte
släppa ut barnen på djupt vatten.
— Du kan ta min cykel så blir det lättare för dig, säger Clara och går in i huset, där hon ställer sig vid
fönstret och ser Rut leda cykeln.
Kassen och ryggsäcken har hon hängt på styrstången. Bredvid halvspringer Tomas. Hans små ben går som
trumpinnar. Så tar han tag i pakethållaren och Rut stannar upp och saktar in farten. Carin låtsashoppar en
hage. Två kilometer har de till badet. Solen kommer inte att släppa sitt grepp. Dagen blir varm.
Clara står länge vid fönstret men snart försvinner Rut och barnen bortom en vägkrök.
Det finns fortfarande matrester kvar efter bröllopet. Clara småskrattar när tankarna går till festen. Hon
öppnar dörren till skafferiet och tar fram sill, några kokta potatisar och rester av steken. Mjölken måste
drickas upp idag annars surnar den i värmen. Hon skummar av grädden, lägger den och lite mjölk i en skål
till filbunke.
Med tallriken full av rester går Clara ut och sätter sig på terrassen. Snart är tallriken tom och magen mätt.
En varm vind för in dofter av jasmin och löven på vildvinet ger ljud ifrån sig. Hon lutar sig bakåt, blundar
och låter solen smeka ansiktet.
Sven har fått en ny kommendering på Arholma ö. Han har berättat att de sitter nästan nakna vid sina
kulsprutor och kanoner. Det är värmen, säger han. Men det var en överraskning att deras fruar skulle få
komma på besök under två dagar. I nästa vecka åker hon och fru Lundqvist till Arholma. Rut ska passa huset
och barnen under tiden.
Solen får henne att öppna ögonen. Hon kisar mot ljuset. Skivan står högt på himlen. Måste ha skugga,
tänker hon och flyttar till en svalare plats. Där tar hon fram dagboken och skriver ner dagens händelser samt
väder. Så stoppar hon boken i fickan, går in med tallriken i köket och sätter den på diskbänken. Tiden går fort,
tänker hon. Pojkarna är snart stora. Själv fyller hon trettioåtta och Carl tolv, och snart slutar han skolan medan
Leonard börjar på Katarina realskola. Veddig ska börja i fjärde klass. Snart kommer Carin och Tomas efter.
Hon får sjunga Den blomstertid nu kommer i tio år till.
Clara ser hur det lyser rött i jordgubbslandet, tar en skål och går ut.
Sommarlovets sista dagar randar. Clara betraktar Veddig och Leonard som kommer längs Stamvägen. De
svänger sina badbyxor över huvudet. Lika långa, eller rättare sagt, korta. Vore inte den ene mörk, inte bara av
solen, utan också till hårfärgen skulle man kunna tro att de var tvillingar. Veddig har bränt sig under
sommaren och fjällat. Sedan har han lärt sig att sola försiktigt. Carl badar inte sedan han blev iknuffad utan
att kunna simma.
Clara vilar mot krattan och kliar sig i armhålan. Huden känns len men svettig. Barnen springer de sista
hundra metrarna förbi den stora björken vid Svallings.
—Mamma, mamma, vi har hittat en kanot! skriker Veddig och viftar med badbyxorna
— Vad säger ni, en kanot!
— Ja, säger Leonard.
— Men, det måste finnas en ägare, säger Clara.
— Den ligger i vassen vid Bångs konditori, flikar Veddig in.
— Det är bara ett skal, ett vrak, fortsätter Leonard.
— Ni måste prata med pappa. Han får bestämma om kanoten går att reparera.
Clara skalar potatis då Sven och pojkarna kommer tillbaks från inspektionen av kanoten. Hon ser på Svens
byxor att han varit ute i vattnet.