KAPITEL 103
Den mörka tiden november, december och januari är en årstid för meditation, tycker Clara. Mörkrets makter
får kroppen att gå på sparlåga, som att skruva ner lågan på en fotogenlampa. Blodet rinner inte så fort i
mörkrets tid.
Hon har söndagsskolan som håller livet igång. Men med tankarna och fantasins hjälp blir det ett julspel
även i år.
Inga politiska uppdrag har Clara längre, allt ska gå fort nuförtiden. Hon läser hur skilsmässobarn slits
mellan föräldrarna och nya lagar och förordningar kommer. Det var enklare förr, man kände familjen och
problemet kunde lösas i samförstånd.
Nu har kommunen anställda handläggare, som löser problemen med lagar som mantra. Hon vill se mer av
hjärta hos tjänstemän som styr nu. Nej, politik är ingenting för henne.
Hon sätter sig i sin fåtölj och granskar sitt manus. I soffan ligger katten och sover.
I barnkammaren rabblar Veddig matematiska formler. Han säger att fysik och kemi kommer att gå bra. Men
de andra ämnena blir svåra. Clara tror att hans envishet gör honom stark. Han arbetar från sju på morgonen
till fem och sedan skolan, fyra dagar i veckan. Sven får han ingen hjälp av eftersom hans kunskaper är
föråldrade. Kommer han in på en skola kan han studera på dagarna.
Hon ser ut i vinternatten och funderar på sin dotter som hon saknar. Hon har funnit kärleken i Skåne. Blir
det ett Stockholmsäktenskap? Hon ska komma hem till jul, så då får hon veta.
Clara läser de sista sidorna i sitt manus och lägger bunten på bordet. Katten har vaknat och vill ut. Hon
öppnar dörren och Rosenblom slinker ut i rånatten.
Jungfru, jungfru jungfru jungfru kär, här är karusellen, ljuder ur Luxorn. Det är lördag och hela Sverige
lyssnar på Hylands familjeunderhållning.
Telefonen är tyst, och Sven får en paus från körningarna, så han sitter i barnkammaren och läser. Doften av
kaffe sprider sig från köket. Clara stickar sockar till syföreningens julbasar. Veddig och hans kamrat Arne
spelar kort. Alla väntar på Hyland och hans lekar. Vad blir det för okända gäster som kommer?Det är lika
spännande varje lördag. Förra programmet utlyste han en frufridag, en dag då alla fruar fick vara lediga från
sina hemsysslor och mannen skulle ta över fruns hemarbeten.
Hylands mjuka röst gör att man lyssnar. Han pratar om en bandymatch mellan Hammarby och Bollnäs och
en spelare med smeknamnet Snoddas.
Clara lyssnar med ett halvt öra. Har han inget annat att komma med? Någon rolig lek som roar lyssnarna.
Hon hör hur Hyland intervjuar Snoddas, medan hon fortsätter att sticka.
— Du kallas för Snoddas men vad heter du?
— Gösta Nordgren, men alla säger Snoddas.
— Och den vita kepsen, som du har på dig?
— Det är min vinnarkeps, som jag har när vi spelar.
Clara hör ett skratt från radion och förstår att publiken gillar Snoddas.
— Vad gör du på fritiden?
— I Hälsingland finns det många sjöar och stora skogar, jag fiskar och vandrar i skogen.
— Men du sjunger också, säger Hyland.
— Ja, ibland.
— Du har lovat att sjunga för oss. Vad blir det?
— Flottarkärlek.
Ett dragspel introducerar melodin, och Clara hör en vacker röst med romantisk klang sjunga. Jag var ung en
gång för länge sen en flottare med färg.
När sången tar slut hörs ett jubel som aldrig vill ta slut från radiopubliken.
Clara har suttit still och märker inte att stickorna vilar i knäet.
I söndagstidningen är det stora rubriker om Snoddas. Clara får se en bild av en man med keps, golfbyxor och
bandyklubba. Under står det Gösta ”Snoddas” Nordgren har vunnit hela svenska folkets hjärta.