KAPITEL 119
Det här var något nytt för Clara, deras enda dotter ska gifta sig. Enligt hävd ska de stå för kalaset. Sven håller
sig undan planeringen men lovar att bilen ska vara pyntad för brudparet. Under arbetet med bröllopet
planerar Clara sitt nya liv. Ett liv för mina barnbarn, utan ansvar för fostran. Hon tänker så när hon går i
trädgården och njuter av växtligheten.
Carin sitter vid bordet med inbjudningskorten. Clara kommer in och frågar:
— Har du problem med vilka som ska bjudas?
— Jag vill ha ett litet bröllop, och då är det svårt att bestämma vilka man ska bjuda.
— Hur många har du tänkt dig?
— Tjugo stycken ungefär.
— Bara släkten är femton personer så du får nog räkna med några till.
De tittar på Carins lista och tar bort några, andra kommer till.
—Tjugofyra stycken, säger Clara.
— Det blir bra.
— Har du tittat på någon klänning än?
Carin tar fram en reklamtidning från Åhléns och visar en knälång, vit kreation med halvlånga ärmar och
midja med broderier runt halsen.
- Den är söt och passar dig utmärkt, säger Clara.
- Jag ska prova den i veckan och hoppas att den passar.
De gör inbjudningskorten färdiga. Carin säger att hon är nöjd med sitt val och går och lägger
inbjudningarna i den gula postlådan.
Söndag morgon, Clara drar upp rullgardinen och skuggar med handen mot solljuset. Sven sover efter nattens
arbete.
Hon känner hur blodet pulserar i kroppen och ger nya krafter. I köket slamrar det. När hon öppnar dörren
ser hon Carin som kokar kaffe.
— God morgon, mamma, ska du ha lite kaffe?
— Ja tack.
Carin börjar prata om bröllopet. Tänk om de glömt något, säger hon. De går igenom allt: maten,
beställningar, fotografen och hårfrisörskan. Allt är inbokat. Då säger plötsligt Clara:
- Har du pratat med prästen om lysning?
Carin ser på sin mamma och båda skrattar.
När klockan närmar sig tio plockar Clara ihop allt till söndagsskolan i sin väska. Det är första mötet efter
sommaren och det ska hållas gudstjänst efteråt i det nya församlingshemmet.
Hon går sakta mot Kumla allé där några barn sluter upp som fåren till sin herde. På väg uppför gången till
huset har Clara en svans med barn efter sig. Barn och nya föräldrar med sina småttingar väntar på henne. En
snål vind följer dem in i salen.
Timmen är slut och rummet töms på småfolk. Clara går ut i köket och dricker ett glas vatten. Känner
svalkan i halsen och kroppens tyngd mot stolen. Hon vet inte hur länge hon stått där, när ytterdörren slår upp
och någon ropar:
— Är det någon här?
Georg Wallenholm som är kyrkvärd kommer in med kyrkoherde Axel Jonsson i släptåg.
— Det är jag Clara. Jag har haft söndagsskola och väntar på att få höra den första gudstjänsten här, säger
hon och går ut i salen.
Med alla sina kilon sätter sig Axel Jonsson på en stol, som knakar till. Gode Gud, hoppas att den håller,
tänker Clara.
— Clara förstår, jag är inte riktigt frisk, så jag har fått en komminister som ska hjälpa mig, säger han och
tittar på henne.