KAPITEL 125
Klockan nio ringer telefonen och Clara vet att det är Tomas. Hon svarar att allt är lugnt. Det är en känsla av
trygghet att han ringer varje morgon om något skulle hända. Men än kan hon klara sig ensam. Benen har kvar
sin styrka och tanken är klar.
När Sven lagts till vila visste hon inte om hon som förr i tiden skulle bära sorgband i ett år, som bevis på att
hon sörjde. Men pojkarna sa att det räcker med att bära den svarta hatten som hon haft på begravningen.
Sorgearbetet började redan när Sven låg i koma. Hon hade en känsla redan då att han aldrig skulle vakna.
Men hoppet fanns att han plötsligt skulle slå upp ögonen och kliva upp ur sängen. Hon har en skuldkänsla
för att respiratorn stängdes av. Den får hon bära och bearbeta resten av livet.
Nu är hon änka på riktigt. Sven ligger i sin urna och allt känns tungt. Ibland går hon ut i köket och står vid
fönstret, spanar upp mot Hanviksbacken och tänker på honom. Men hon har fortfarande några drömmar kvar
som hon vill förverkliga.
Telefonen ringer och Clara gör bokningar för taxin. Hon är glad att hon har kvar taxirörelsen så att
ensamheten får sällskap och tankarna får något annat att syssla med. Någon slags bouppteckning ska komma
snart, men vad ska hända efter den?
Leonard stampar av sig snön. Clara har väntat på honom, de ska gå igenom ekonomiska handlingar och
göra någon sorts budget.
Hon sitter vid matbordet med några högar av papper och Svens bokföring. I soffan ligger katten och sover.
— Ska vi sätta igång nu så vi får se om jag kan bo kvar, säger Clara, när Leonad kommer in.
— Så farligt är det nog inte.
De sorterar gamla räkningar i en hög, skatter i en annan och kommande i en tredje. Leonard granskar
bokföringens tillgångar och årsresultat. Han ser att huset och bilarna är skrivna på henne så Sven äger bara
taxitillståndet.
— Du sitter i orubbat bo. Det är bara företagstillståndet som det blir bodelning på. Du kan driva rörelsen ett
år till och betala alla skulder, sen säljer vi tillståndet och bilarna.
Mörkret lägrar sig både ute och inne och julen kommer allt närmare. När det blir för mycket snö plogar
Gynge gårdsplanen.
Taxibilarna har jämnt flöde nu när Bollmora växt till femtusen invånare. Hon bokar in körningar, men nu är
det nya kunder, som inte har förståelse för när taxin blir försenad. Det har blivit en annan ton, mer aggressiv,
jaget har fått större plats.
Hon tittar på almanackan som hänger ovanför telefonen. Varje förbrukad dag är kryssad så Clara ser att
morgondagen är den femtonde december. Då är det snart jul, och alla barnen kommer hem. Första julen utan
Sven. En känsla av ensamhet finns där inne. Tankarna går vidare till sista sammankomsten före jul med
söndagsskolan, hon ler vid tanken och går in i matrummet.
Tredje advent samlar Clara ihop allt till sitt möte med söndagsskolebarnen och går den korta vägen till Den
goda herdens kapell. Barnen är redan i salen och sitter i en ring och väntar på henne. Hon sätter sig i mitten,
tar fram bibeln ur väskan. Slår upp Lukas andra kapitlet och läser julevangeliet. Barnen sitter tysta tills Clara
läst klart. Då kommer frågorna, om stjärnan som vägledde kungarna. Hon förklarar alla frågorna med att
Lukas, som har skrivit ner berättelsen, har hört andra berätta den. Hon avslutar timmen med att tala om hur
det var i skolan när hon var ung. Då Clara slutar börjar de att klistra in sina märken och hon ser till att de
kommer på rätt ställen i boken.
När Clara går hem är det tankarna kring Sven som inte kan släppa henne. Gjorde hon rätt, när respiratorn
stängdes av? Tänk, om Sven haft en chans att vakna. Den tanken kan inte släppa henne. Läkaren hade sagt att
hon måste slå undan sådana funderingar. Men de kommer så fort ensamheten lägrar henne. Botemedlet är en
bok, genast lockas hon in i en annan värld.
Clara längtar inte efter julen i år. Hon har skrivit en matlista som Tomas har lovat att köpa efter. Pojkarna
hjälper henne att pynta huset. Carl har köpt en plastgran som hon genast kastar ut. Det ska vara en riktig