rummet för att mäkla fred.
Det droppar från taken. I parken är snödropparna som vita tussar i rabatterna. Clara och Greta pratar, medan
pojkarna går på upptäcktsfärd. Innan de försvinner uppmanar Clara Carl att se efter Veddig.
De slår sig ned på en parkbänk. Några sparvar flyger runt och sätter sig sedan på grusgången. Fåglarna ser
på dem med tiggande ögon. Clara tar fram en påse med bröd som hon har med sig för att mata dem med.
Hon slänger ut några bitar.
Vad ska hända framöver? funderar Clara. Sven måste byta yrke. Man kan inte vara bonde och inte äga
gården. Men vad ska han göra i stället? Då kommer Clara ihåg annonsen i DN som hon läste på morgonen. På
första sidan var det stora rubriker om Tyskland som OS-land. Men på annonssidan fanns det ett företag med
bilverkstad och bensinstation till salu. Företaget låg i Kumla söder om Stockholm. Clara tänker visa det för
Sven när han kommer hem.
Påsen med bröd är slut och hon knycklar ihop den. Hon tittar bort mot parkgången och ser Carl och
Leonard komma gående mot henne.
— Men var är Veddig? skriker hon och störtar upp.
—Han blev efter, och sen var han borta, svarar Carl.
Clara hukar sig ner och lägger händerna på Carls axlar.
— Var blev han efter er? Kommer du ihåg när han inte var med er längre?
Hon ruskar honom, som om minnet skulle trilla ur hans mun.
— Ja, det var när vi gick i parken, säger han.
Dammen, tänk om han gått ner sig och är död? Clara besinnar sig, släpper Carls axlar.
Greta och barnen går hem till lägenheten, medan Clara skyndar mot dammen. Den blå jackan som han har
på sig bör hon se om han har ramlat i vattnet. Hon ropar hans namn. Inget svar! Framme vid den lilla
dammen spanar Clara efter jackan. Hon går runt dammen men upptäcker inte Veddig. En oroskänsla sprider
sig i hennes kropp.
Parken tar henne allt djupare in bland träden. Hon frågar mötande om de sett en liten ljushårig pojke i blå
jacka. Ingen har mött honom. Men han kan väl inte ha hunnit så långt med sina små ben. Hon hör motorljud
och går mot det. Parken tar slut vid en gata där några bilar kör förbi henne. Clara fortsätter uppför gatan.
Hyreshusen är grå och stumma. Måtte inget ha hänt honom, tänker hon. I solljuset ser Clara en skylt med
ordet POLIS.
— Där kan jag få hjälp, mumlar hon.
Hon går in på polisstationen och en konstapel kommer henne till mötes. Med brusten stämma berättar Clara
om sitt försvunna barn.
— Jag hör att ni är från Skåne, säger han.
— Ja, från Lund, men får jag hjälp att hitta min pojke?
— Vi såg en liten parvel som grät ute på gatan. När vi frågade vad han hette förstod vi inte vad han sa.
Var är han nu? frågar Clara.
— Här i lekrummet.
Polisen öppnar en dörr. Där sitter Veddig bland bilar och mjukisbjörnar. Clara går fram till honom, böjer sig
ner och kramar honom. En glädjetår rinner nedför hennes kind.
—Ska vi gå hem nu? säger hon.
Men Veddig vill inte gå hem. Han har aldrig haft så mycket leksaker att leka med.
Polisen och Clara går till fikarummet, där han bjuder på kaffe. Det enda som finns i kakväg är några
skorpor. Han blir lite generad över det torftiga tilltugget och berättar att området är nybyggt. Barnen leker
och irrar ofta bort sig. Sen hittar de inte hem. Rummet kallar de för lekrum, men det används till personalrum
och vi äter här också, säger han. Clara reser sig. Polisen förstår att hon vill gå hem. Men de måste vänta tills
grabben lekt av sig, tycker han.
Clara och Veddig kommer hem sent på eftermiddagen. När hon öppnar dörren möhur hon Sven och ser
Greta som leker med Leonard och Carl
—Vi har varit så oroliga var hittade du Veddig? frågar Sven.
–På polisstationen. Där satt han i lekrummet och ville inte gå hem.