KAPITEL 11
Det är söndag. Tant Amanda har bjudit dem till eftermiddagskaffe i sitt kafé. Hon är en gammal, fin dam som
Sven känt sen han var liten. Hans far är kusin med henne. Klockan ett då gudstjänsten slutar ska de vara där.
Gerd får vara hemma med Carin.
Alla byter till söndagskläder. Sven tar på sig kostym. Clara en halvlång, ljusblå klänning som framhäver
hennes ljusa hår och blå ögon. Pojkarna har kortbyxor, vita skjortor med korta ärmar. Clara och Sven
inspekterar sina barn innan de ska iväg.
— Duger de? frågar Clara, som just tittat efter att deras öron är rena.
— Perfekt, svarar Sven och börjar gå fram och tillbaka på golvet.
Plötsligt upphör stegen, som om alla ord han samlat kommit på plats. Han vänder sig till barnen.
— Vi ska till tant Amanda. Hon har ett kafé i ett gammalt munkkloster. Det är äldre än heliga Birgittas
kloster.
— Spökar det där? frågar Leonard.
— Ni får fråga tant Amanda, säger Clara med ett leende och tittar på Sven.
De går den stensatta trottoaren, ner mot Rådhustorget. Husen är små och har skvallerspeglar vid fönstren så
nyfikna grannar kan se deras vandring neråt gatan. Pojkarna springer i förväg. Clara och Sven går arm i arm.
De njuter av värmen och rosdoften från husens trädgårdar. Clara funderar på Greta som de lämnat i
Sundbyberg. Det var något Greta ville säga, som aldrig blev sagt. Var det hennes erfarenheter av svikna löften
som gjorde att hon teg?
Torget öppnar sig framför dem. Till vänster ligger en lummig park och bortom den skymtar Vasaborgen vid
Vätterns strand. De viker av åt höger. I slutet av gatan ser de Birgittaklostret och läroverket.
De stannar utanför Amandas Café. En halvcirkelformad stentrappa leder upp till den stora ekdörren som är
öppen och välkomnar dem.
När de stiger in genom dörren möts de av en bastant kvinna i lång, svart figursydd klänning. Ansiktet är
fårat, det grå håret har hon i en knut och fastsatt med två hårkammar. Hon doftar kanel och nykokt kaffe.
— Välkomna. Trevligt att se er igen, säger hon och hälsar Sven och Clara med ett handslag.
Pojkarna tittar sig omkring. Carl sneglar på en bred stentrappa som i spiralform går ner i källaren. Som stöd
för händerna ringlar ett tjockt rep genom järnringar ner i underjorden.
— Det här är barnen, säger Clara och presenterar dem.
Pojkarna sträcker fram handen och bockar. Veddig gömmer sig bakom Clara.
Alla bord har vita dukar och en vas med två röda rosor. Ljusgrå linnegardiner täcker de stora fönstren, men
solljuset glider in och man kan se gatulivet utanför. Amanda bjuder sina gäster till ett stort, runt bord, där de
sätter sig ned. En servitris i svart klänning och med vitt förkläde runt midjan kommer in med en kaffebricka.
Hon dukar upp kaffekoppar, grädde, socker och en stor kanna kaffe och serverar de äldre. Sen får barnen
choklad med vispgrädde och gräddbakelse medan det bjuds på wienerbröd och småkakor till kaffet.
Amanda pratar med Sven om hans föräldrar och sen undrar hon hur länge de blir kvar i Vadstena. Sven
berättar att han omskolar sig till verkmästare och att utbildningen är på ett år.
— Ni har tre fina pojkar, säger Amanda när hon vänder sig mot Clara.
— Vi har en flicka också, men hon är så liten. Vår barnjungfru ser efter henne, säger Clara och sträcker sig
efter en kaka.
— Men pojkarna är så olika. Två är ljusa med blå ögon och lika som bär, säger Amanda och tittar på Veddig
och Carl. Men han i mitten är mörk med grå ögon.
Clara avbryter Amanda, sätter ner kaffekoppen på fatet och säger:
— Det var nödår, så det kom svart rost i säden.
Alla skrattar. Amanda klappar Clara på axeln.
Pojkarna har ätit färdigt och skruvar sig mot stolsitsarna. Veddig har länge tittat ut genom fönstret på en röd
brandbil som står i fönstret hos leksaksaffären snett över gatan, och Carl kan inte vara tyst längre.