blir att gå till läkaren när hon kommer hem. Hon stryker Carin över kinden och kramar Gerd och gossarna
innan hon följer Sven till taxi.
Bilen stannar framför en stor tegelbyggnad. Folk går ut och in genom den stora dörren.
— Vi är framme nu, säger chauffören.
— Var är BB-avdelningen? undrar Sven.
— Till vänster innanför dörren kan ni fråga.
Sven hjälper Clara ur bilen. Han tar väskan och ställer den på gatan innan han betalar chauffören tre kronor
för resan. Sven har aldrig tyckt om sjukhus har han sagt till Clara. Han tycker att en ovisshet om liv och död
ruvar i korridorer och salar. Vita som spöken rör sig läkare och sjuksköterskor i de tysta utrymmena.
Genast de kommer in känner de lukten av eter och klorin, den speciella odör som bara finns på sjukhus.
Clara slår sig ned på en stol, medan Sven går till upplysningen för att få veta vart de ska ta vägen.
— Vi ska till plan två rum fyra, säger han.
Han sätter sig ner bredvid Clara. Några blomlådor står utplacerade i den stora receptionen. Bakom ett
fikonträd skymtar de en kafeteria.
— Vi går och dricker kaffe först, föreslår Sven. Du kan köpa några tidningar också Sen går vi till ditt rum.
— Det blir bra, säger Clara och reser sig.
Clara vilar i sängen. Hon väntar på sköterskan som ska komma med det nyfödda barnet. Hon känner sig
fortfarande tung och kroppen värker. Brösten sväller av modersmjölk som väntar på en hungrig baby.
Efter en vecka ska Clara skrivas ut och barnet döpas. Sven ska komma idag så de gemensamt kan döpa
barnet. Nu hör hon hans steg i korridoren och dörren öppnas. Hon går fram till honom med den lindade
babyn i famnen. Barnets armar är fria och letar sig till hennes bröst. På sängen ligger bagaget.
Sven brer ut armarna och omfamnar Clara och barnet och de ser förtroligt på varandra.
— Han sover snart. Prästen väntar i kyrkorummet, det ligger på samma plan, säger Clara.
Sven går fram till sängen, böjer sig och greppar väskan. Han går sakta mot dörren, öppnar den och de
lämnar rummet.
Det är ett kors på dörren, och Sven öppnar för Clara och barnet. Kyrkorummet är ljust. Längst fram ett altare
med krucifix. En linneduk täcker bordet framför altaret. Där står dopfunten och ett tänt ljus. Tre rader med
stolar för anhöriga. En solstråle söker sig in och lyser upp altaret. Det finns en doft av sommar i rummet.
Prästen hälsar välkommen och räcker fram handen. Han frågar vad pojken ska heta. Clara ger honom
lappen med namnen.
— Tomas Alarik, säger prästen.
Clara och Sven nickar.
— Ska vi sjunga någon psalm?
— Den blomstertid nu kommer. Det är snart sommar, säger Clara.
— Vi har en orgel, men kantorn är ledig.
— Jag kan spela, säger Clara och tittar på prästen som nickar.
De går fram till dopfunten. Hon räcker barnet till prästen. Han håller barnet varsamt med handen bakom
huvudet, böjer sig över skålen och ser in i pojkens blå ögon.
— I faderns, sonens, och den helige andens namn döper jag dig till Tomas Alarik.
Han öser vatten tre gånger över barnets huvud. Sedan tar han en linneservett och torkar det ljusa håret.
Barnet är tyst. Men nu börjar han röra på armarna. Prästen ger pojken till Sven. Clara sätter sig vid orgeln.
Prövar tangenterna. De sjunger Den blomstertid nu kommer.
Det är juni månad och snart ska flyttlasset gå till Kumla Hanviken. Barnen står runt spjälsängen och tittar på
Tomas som sparkar med sina små knubbiga ben.
— Mamma, Tomas har vaknat! ropar Veddig.
Gerd och Clara är i rummet intill. Några flyttlådor står på golvet. De packar ner linne och vinterkläder för
den kommande flytten.
— Ja, jag kommer, svarar Clara.
Hon går in i sovrummet och lyfter upp Tomas. Han letar med små händer efter Claras bröst. Snart suger han
i sig mjölken. När rapen kommit lägger hon ner honom i sängen igen.
— Nu får ni gå ut och leka, så Tomas kan sova.