KAPITEL 14
Vadstena börjar grönska. Clara ser skolgårdens gröna ekar genom fönstret. Carl ska snart sluta skolan för
dagen. Hon vågar inte gå över den kullerstensbelagda gatan med sin tjocka mage längre. Skakningarna får
henne att må illa.
— Det blir nog den sjuttonde maj som barnet kommer, precis som läkarna sa, mumlar hon och sätter sig ner
vid köksbordet.
Gerd är ute med barnen. De skulle gå till tant Amanda och dricka choklad med vispgrädde. När Sven
kommer hem ligger hon i sängen. Han har köpt oxfilé och vårpotatis för dyra pengar. Hon sparar, han slösar.
Sven är van vid att hans föräldrar betalar. Har hans uppfostran gjort honom generös eller är det rent
oförstånd. Han tänker inte på vad det kostar.
Gerd och barnen kommer tillbaka. Clara går genast fram till Carin och tittar på bölden som bara växer.
Läkarna sa att den skulle mogna. Vadå, mogna? Bli gul. Den är ju stor som ett nypon.
Clara och Gerd steker oxfilén och kokar färskpotatisen medan Sven och barnen dukar. Alla sätter sig runt
bordet, knäpper händerna och ber. ”Gode Gud välsigna maten. Amen.”
Det är maj månad och luften värmer Clara när hon traskar hem från sjukhuset. Hon tycker hon är en ballong
som bara växer och växer. Ibland låter hon armarna ta tag under magen för att lätta på tyngden.
Hon sneddar förbi brandstationen, ner över skolgården. Under en ek står en parksoffa som hon sätter sig på.
Ekens bladverk ger henne skugga. Hon ser på sin kropp där klänningstyget lagt sig kring magen likt ett
läskpapper. Hon tänker på läkarbesöket. Läkaren lyssnade med sitt stetoskop på magen, tummade och
klämde på den spända huden. Sköterskan torkade av magen med en blöt papperslapp som luktade konstigt.
Den femtonde maj skulle Clara läggas in på Motala sjukhus. Och nedkomsten förväntades till den sjuttonde
maj
Sven får ordna med resa till Motala, tänker Clara, reser sig sakta och stegar hemåt över skolgården.
Sven trampar fram och tillbaka i matsalen. Clara vill vara ensam när hon packar sina saker. Allt är klart med
sjukhuset i Motala. Hon har fått plats och tid för deras ankomst. Tågbiljetten ligger i fickan och droskan till
stationen har Sven beställt.
Clara sätter sig på sängen i sovrummet. Bredvid henne ligger väskan. Hon stryker med händerna från
naveln till underlivet, som om hon kan smeka barnet innanför huden.
När hon reser sig blir en fördjupning blir kvar i sängen där hon suttit. Hon stoppar ner strumpor, trosor,
behå, nattlinne, morgonrock och toalettartiklar. Har hon glömt något? Tofflor och den ljusblå klänningen
lägger hon också ner. Överst i väskan ligger fotografier av Sven och barnen. Hon vet inte hur lång tid det blir
på sjukhuset.
Clara lyfter blicken mot fönstret. Så reser hon sig, går fram och lossar hakarna och öppnar. En doft av hägg
smyger sig in i rummet. Björkarnas sälta kommer efter. Hon lutar sig ut genom fönstret och ser hur krokus,
tulpaner och snödroppar vajar för vinden. En trädgård som solen har gjort grön. Det är en syn hon vill ha
med sig till sjukhuset.
Sven knackar på dörren.
— Clara, kan jag komma in?
— Ja, jag är klar.
Han trycker ner handtaget och öppnar dörren. Clara stänger fönstret.
— Du kan ta väskan. Jag ska bara prata med barnen innan vi åker.
Hon går ut i köket där Gerd och barnen sitter och dricker choklad. Hon stannar i solljuset, tittar på Gerd och
barnen runt bordet. De ser på henne.
— Jag ska åka bort ett tag, säger hon.
Carin och Veddig kavar ner från sina stolar och slår armarna om hennes ben. Clara stryker dem över håret.
— Jag kommer hem med ett syskon.
— Är det en pojke eller flicka? undrar Veddig.
— Vet inte, svarar Clara och skrattar.
Så lossar hon Carins armar runt benet och tittar på halsbulan, den har blivit lite större än ett nypon nu. Det