Clara sätter sig vid bordet och tar fram sina skrivdon. Det är fem brev som ska skrivas. Till mor, systrarna,
och till Svens mamma. Men det viktigaste brevet är till Aina Erlander, en barndomsvän. De har följt varandra
genom alla år. Julbreven brukar bli långa. Hon summerar året som gått och drömmer om framtiden.
Smittan kommer smygande som häxan Avundsjuka, man vet inte när. Bara att det var från skolan sjukdomen
började, fast barnen har fått sprutor mot svåra sjukdomar av skolläkaren.
Dan före dan före dopparedan ligger barnen och sover. Leonard, Veddig och Carl med 39 graders feber.
Sven och Clara lyssnar på radion om Tysklands intervention av Tjeckoslovakien. Reportern tror det kan bli
krig. Samtidigt hör de hostattacker från barnkammaren. Barnen hostar så att Clara tror deras tarmar ska
hamna i potta.
Hon reser sig, går in i barnkammaren och lägger handen på Carls panna. Het, het som en spishäll.
— Sven, vi måste ha hostmedicin och få barnen undersökta av en läkare, säger hon oroligt.
— Jag åker efter en läkare, säger han och går genast ut i hallen och ger sig av.
När läkaren kommer in i barnkammaren och ser barnens matta ansikten och hör hostningarna, säger han:
— Har ni små barn också?
— Ja, Tomas är två och Carin tre, svarar Clara.
— Ligger de i samma rum?
— Ja, därinne, säger hon och pekar mot lillrummet.
Han tar läkarväskan och går in i rummet. Pratar lugnande med barnen. Undersöker lungorna med ett
stetoskop och tittar Tomas och Carin i svalget. Han hittar inga fel på barnen.
— Tack och lov, de yngre barnen är friska, säger han till Clara när han kommer ut från rummet.
— Men pojkarna i barnkammaren har fått kikhosta. Jag skriver ut ett recept till dem Det kan ta två till tre
veckor innan de är friska.
Han lägger ner instrumenten i väskan och önskar alla en god jul, innan Sven kör honom tillbaka hem.
Dagen före julafton står Clara i det kyliga köket och spanar mot Hanviksbacken. Hon väntar att få se Sven
dyka upp han har körningar hela dagen. Kunderna har tidsbeställt sina åkningar så det gäller att han kommer
i tid. Clara väntar och väntar.
Hon känner granlukten och planerar julaftonen i huvudet. En jul i sjukdom. Men de får fira med barnen vid
nyår istället, tänker hon.
Veddig ligger på golvet i barnkammaren, eftersom Clara är rädd att han ska ramla ur tvåvåningssängen. Nu
kan alla barnen utan risk besöka toaletthinken.
På väg till köket går hon genom barnens rum och känner på deras pannor. Febern börjar gå ner, konstaterar
hon.
Från köksfönstret ser Clara äntligen Volvons billyktor i Hanviksbacken. Ängslan släpper hennes kropp och
hon går in i matsalen och pyntar för julen. Där står julträdet naket och doftar skog. Hon klär det med röda
äpplen, svenska flaggor, glitter och ljushållare för sterarinljus.
Oljemålningen av Svens far pyntas med lummer liksom älg, och renhornet. Clara ärnoga med att rätt julduk
ligger på rätt bord. De trearmade järnljusstakarna pryder hon med rött kruspapper runt de vita julljusen.
Julaftonsmorgonen är bister. Termometern i köket visar minus femton grader när Clara sätter på kaffepannan
åt Sven. De vita ängarna gnistrar i solens första strålar.
Saknaden av en väninna att prata förtroligt med är stor. Genom brev till sina systrar och ungdomsvänner,
men även i litteraturen, hämtar hon tankar och funderingar. Hennes mor hade sagt att det tar tre år innan
man rotat sig och fått vänner Vi får se om det stämmer, tänker Clara.
Julsånger flödar ur Luxorn. I soffan kurar barnen som sparvungar, med varsin filt om sina pyjamasar. Ögonen
är glansiga. De tjocka filtarna håller dem varma.
Lite julmat har barnen fått i sig, men det viktigaste var att de drack vatten hade doktorn sagt.
Clara slår av radion och tänder ljusen i granen. Hon sätter sig vid läslampan, slår upp Lukas evangelium
och läser julevangeliet. Barnen lyssnar, kryper ihop, hostar och tar en klunk ur medicinflaskorna. Hon slutar,
väntar tills hostandet är över och medicinen verkat.
När julevangeliet är läst slår hon ihop Bibeln och blåser ut ljusen i granen. Barnen sitter kvar i soffan, de
väntar på julsagan.