KAPITEL 23
Sommaren tittar in genom fönstret där Clara sitter vid bordet och läser brevet från sin svärmor, som skriver
att hatbreven hon får alltid börjar med hur de ska förinta den judiska rasen och att det är den ariska som ska
behärska världen. De hotar med att elda upp huset och misshandla henne om hon inte slutar att skriva.
Clara kan se framför sig hur svärmodern tar brevkniven med darrande händer, sprättar upp det och börjar
läsa. Men rädslan för orden gör att en del brev blir olästa, skriver hon.
Hon berättar också att hatbreven alltid kommer efter att Göteborgs Handels och Sjöfartstidning publicerat
hennes artiklar om Hitlers utrensning av judar och andra oliktänkande. Hon känner judiska familjer i Sverige
som får gömma sig hos släktingar av risk att bli återsända till Tyskland. Hon vet att breven kommer från
svenska nazister och att svenska regeringen med Per Albin Hansson inget säger, inget gör. Allt under
neutralitetens fana.
Clara slutar att läsa och tänker på den spröda gestalten med vitt hår som förra året förlorat sin make. Sven
var med på begravningen och hjälpte henne att flytta till Höör.
Hon kan se henne framför sig när hon sätter sig på pianopallen och slår an de svarta halvtonerna, klink,
klink låter det.
På flygeln står foton av de närmaste. Hennes nyligen avlidne make, barn och barnbarn.
Eva blev aldrig konsertpianist, kronisk huvudvärk fick henne att sluta spela.
Allt detta far igenom Claras huvud medan solen tar mer och mer plats på brevet.
Ingeborg vill att Carl ska komma ner till Höör. Hon vågar inte vara ensam, efter att ha blivit hotad till livet.
Men han är bara nio år.
Clara vet att det finns vissa kretsar i Skåne som är nazister. Nu vågar de visa sitt rätta ansikte. När de första
breven kom, gjorde Ingeborg en polisanmälan och visade breven. Men polisen sa bara:
— Vi kan inte göra något så länge inget har hänt.
Clara lägger undan brevet. Det blir väl så att Carl får åka ner till sin momme. Han tycker om henne och de
trivs med varandra.
Är det vårtrötthet Clara känner? Ögonen vill bara sluta sig. Kan det vara så att hon sover för lite? Först vid
tolvtiden slutar telefonen att ringa och det blir tyst i huset.
Sven vill att hon uppsöker en läkare för en grundlig undersökning. Det kan vara något allvarligt, menar
han.
Hon stökar om i huset, plockar upp leksaker och lägger in pojkarnas kläder i skåpet. Carl ska åka till Svens
mor i Höör och vara borta ett år och Veddig börjar snart i skolan. På gräsmattan leker Tomas med några
kottar, Carin drar sin dockvagn och bredvid dem sitter Gerd. Clara iakttar dem från verandan. Tröttheten har
nu vänt bort sitt ansikte. Hon känner sig stark, så läkarbesöket får bero.
Blicken går till trädgården. Det grönskar i landen där ärtor, morötter, rödbetor, persilja och dill växer.
Perenna blommor kantar tomten. Nöjd sänker hon huvudet mot tidningen på bordet med rubriken om att
Landsorganisationen och Svenska Arbetsgivarförbundet slutit avtal i Saltsjöbaden. Clara vill se om det står
något om Tyskland och hur stor krigsfaran är. Sven har anmält sig som frivillig nu. Men det tar lång tid innan
han får reda på resultatet av intagningen till officersutbildningen, säger han.
Juli månad är snart slut. Clara har pratat med Carl om hans resa till Skåne. Han blev glad att få åka till farmor
och gå i skola i Vadstena. Han är lite lillgammal. Hon minns sist han var borta och inte kände igen henne när
han kom tillbaka hem, men nu känns det bra.
Det är Veddigs skolgång som bekymrar henne. Kan det vara att han föddes sent på året som gör honom sen
i utvecklingen? Leonard och Carl kunde både bokstäver och siffror när de började första klass. Men Veddig
vill bara höra på då hon läser högt och berättar om sin ungdoms Håstamölla.
Väskan står på sängen. Clara synar ett livstycke, fyra tygknappar, två strumpeband. Nej, ska en nioårig pojke
ha ett sådant plagg? Hon vet inte vad Svens mor har för åsikter. Det är en påminnelse för henne om när
Veddig döptes i Vindeln och hela familjen skingrades.