KAPITEL 24
Clara trivs med att ha förmiddagarna för sig själv. Rut kommer vid ettiden och passar Tomas och Carin. De
leker tafatt och tittar i bilderböcker. Clara känner sig inte ensam längre. Rut och hon har mycket att prata med
varandra om, och hon är bra med barnen.
Den tredje september fyller Leonard åtta år, och dagen efter är det Veddigs födelsedag. Han blir sju.
Höstljuset kommer in i rummet där Clara står och betraktar husen på Stamvägen. Tydligt ser hon dem
genom de gulnande björkarna. Hon vänder sig mot ekbordet som ska dukas för tre rätter. Soppa som Sven
tycker om. Barnen får fläskkotletter, deras älsklingsmat. Änglamat med klenäter, rester från julen.
Hon tittar på bokhyllan ovanför soffan med Svens uppstoppade djur. Ugglan som sitter på en pinne,
lämmeln som tycks springa, men sitter fast på sin bräda. De samlar damm men är viktiga ungdomsminnen
för Sven, så därför står de kvar.
Hon rycker till då ytterdörren slår igen och Veddig kommer in i rummet.
— Vad bra att du kom, nu får du hjälpa mig att duka.
Han ser lite undrande på sin mamma.
— Kan jag väl, säger han.
Clara tar fram en vit duk ur linneskåpet. Han hjälper henne att breda ut den över bordet.
- Vi är sex stycken som ska äta. Du kan dela ut knivar, gafflar, skedar och glas. Så tar jag tallrikarna.
Veddig nickar till svar och går ut i köket. Han kan räkna till tio, men känner sig osäker, därför räknar han
högt, ett, två och så vidare. Clara hör honom från matsalen.
De flata och de djupa tallrikarna ligger snart på plats. Fatens blåa dekor av små äpplen och slingor lyser mot
den vita linneduken. Veddig placerar ut knivar, gafflar och skedar. Clara tittar på hans dukning, medan
doften av soppa och kotletter smyger sig in i rummet.
Veddig har lagt knivar och gafflar rakt och fint vid sidan av faten. Men allting är fel. Clara minns hur han
sög på vänster tumme vid dopet i Vindeln. Hon lägger armen om hans axlar och de ser på varandra.
— Veddig, skaftet på skeden ska ligga åt andra hållet och knivar och gafflar ska byta plats.
— Men jag använder den här handen när jag äter, säger Veddig och sträcker fram vänsterhanden.
— Man äter med höger hand, det vet du väl.
Veddig tittar ner i golvet.
Hon förstår att han tror att någonting är fel hos honom och undrar hur han ska klara sig i skolan.