De hjälps åt att bära ut kaffe till dem och saft till Carin innan de sätter sig ner och pratar om dagens
händelser. Clara tittar då och då mot skogsbrynet för att se om pojkarna ska komma hem.
Väntan blir lång för Clara. Först halv fem ser hon från köksfönstret pojkarna komma över ängen. De går sakta
och ser ner i marken, verkar skrämda och nedslagna. Carl har ingen pilbåge så hon förstår att något har hänt.
Eller inbillar hon sig bara? De går sakta och ser ut att prata med varandra. Veddig hinner inte med sina
bröder, utan kommer en bra bit efter. De går in i vedboden och när de kommer ut har ingen av dem pilbågar,
de har nog gömt dem i boden, tänker Clara.
Veddig kommer in genom den halvstängda dörren till köket och ber om ett glas vatten. Clara tar ett glas
från skåpet och häller upp lite vatten från hinken. Hon ser att hans fickor är tomma och förstår att det varit ett
gängkrig.
— Har ni haft roligt? frågar hon för att få honom att prata.
— Sådär, vi träffade Sluggo.
Hon dröjer sig kvar och förstår att han vill prata, men samtidigt är det något som han inte vill säga.
— Krigade ni mot honom?
— När vi kom upp hade han hade tagit Carl tillfånga och bundit honom vi ett träd nära en myrgång.
— Och sen då!
Veddig dricker ur de sista dropparna och ställer glaset på bordet. Han säger inget mer.
— De tänkte rispa Carl i benen så att myrorna kunde äta upp honom, men då anföll vi och Sluggo sköt på
oss med sitt hagelgevär.
Clara sätter sig, lutar sig tillbaka i stolen och vrider sina händer i förklädet. Att barn kan vara så vidriga mot
varandra. Sven är någonstans i Lappland, i Finland och Europa pågår ett riktigt krig som får till följd att barn
blir hemlösa och människor lemlästade. Och samtidigt leker hennes låtsaskrig.
— Men ingen blev väl träffad?
— Det var nära att Carl blev det.
Sen reser Veddig sig och går in i barnkammaren och Clara blir kvar med sina funderingar.