Hon tycker om att passa Tomas. Hennes mamma är änka, men är ofta ute och roar sig med sina bekanta i
Stockholm. Barbro har även en bror som är tio år äldre. Om inte flickebarnet varit här så ofta skulle man tro
att huset var obebott, tänker Clara.
Sommaren försvinner som en susning. Snart mörknar kvällarna och en nordlig vind drar genom samhället.
Pojkarna har börjat i skolan. Veddig i tredje klass och i klassen över går Leonard. Han och några andra elever
ska tentera in på läroverket. De ska få specialundervisning så att de klarar proven. Clara och Sven har bestämt
att Leonard, som har läshuvud, ska få en högre utbildning. Men det kostar. Terminsavgifter, böcker, mat och
resor till Stockholm. Men det kommer väl bättre dagar även för oss, tänker Clara. Ingen vet vad framtiden för
med sig.
Klockan elva ringer fru Svärd och vill träffa Clara på eftermiddagen vid tvåtiden. Clara lägger ifrån sig luren
och ringer av. Hon tittar in i barnkammaren där Carin leker med sina dockor.
Hur gör jag nu? tänker hon, Maj Svärd ringer samma dag och vill att de ska träffas och prata om fru
Pettersons son Arne. Någon måste passa telefonen. Hon har både brandlarm och droska, så någon måste
alltid vara hemma.
Pojkarna är i skolan. Det är femhundra meter till Kumla allé där kommunalhuset ligger. Carin är fyra år, så
då orkar man gå en bit. Hon ringer Rut som kommer och passar Tomas och huset, under tiden hon är borta.
Så går mor och dotter hand i hand, mitt i den asfalterade vägen, som solen har värmt, värmen stiger upp
efter benen. I vänster hand svänger Carin sin trasdocka.
Det är gengastider. Endast nyttotrafik som bussar, taxi, lastbilar och några enstaka personbilar trafikerar
vägarna.
Framme vid kommunhusets trappa stannar Clara, sätter sig ned och tar lilla
Carin i knät
- Nu, får du leka med din docka medan mamma går in och pratar med tanten.
Carin som är en lydig flicka, tittar på sin mamma med stora blå ögon, tar trasdockan i armen och går ner på
gårdsplanen. Hon sätter sig i en trädgårdssoffa som står vid sidan om kommunhuset. Där börjar hon genast
klä av och på dockan.
När sammanträdet är avslutat ser Clara genom fönstret att Carin slutat leka med trasdockan, hon drar
rosetten ur sitt hår som sakta faller ned och det ljusa håret bildar en matta runt huvudet. Med ett fast grepp
om trasdockans arm börjar hon gå vägen hemåt.
Clara tar sina papper och skyndar ut och får syn på Carin som med dockan svängande i höger hand och
huvudet högt går vägen fram. När busschauffören får se den röda klänningen som toppas av ett ljust huvud
saktar han ner farten och tutar. Hon vänder på huvudet och svänger med trasdockan i luften som en hälsning
till chauffören. Efter en stund har sex, sju bilar bildat kö efter henne. De tutar, slår i bildörrar och skriker i
korus:
Gå ur vägen ungjävel!
Men liksom tjuren Ferdinand som satt under sin korkek och med stora ögon luktade på sina blommor går
hon som en drottning, medan bilarna tutar.
Clara ser när Carin är framme vid deras vita hus med skylten Bilstation, hur hon vänder sig om och lyfter
ansiktet som om hon vill säga. Här bor jag. Så går hon in till kanten av vägen och vinkar till bilarna som
tutande åker förbi henne.
När Clara, som halvspringer mot Carin, kommer fram böjer hon sig ner och kramar henne. - Lilla gumman, säger hon och torkar i smyg bort en tår.