Stora förmåner för dig som prenumererar, se mer på http://www.yogafordig.nu # 1, 2017 Yoga för dig 43
Dagarna som följer ser exakt likadana ut. Varje morgon väcks vi klockan
fyra av att någon slår på en tibetansk klangskål. En halvtimma senare sitter
vi med korslagda ben och rak rygg på varsin mörkblå meditationskudde i
den gemensamma meditationssalen. Jag har plats E6 på kvinnosidan. Vi är
fyrtio kvinnor. De sextio männen sitter på andra sidan av rummet. Totalt
mediterar vi i elva timmar per dag där varje tillfälle pågår i en eller två tim-
mar. Däremellan har vi pauser för mat och vila.
Även om dagarna följer samma rytm pågår det förändringar inom
oss. De första meditationstimmarna är en utmaning. Tankarna rusar hit och
dit och jag kan inte slappna av: ”Tänk om jag hade gjort detta när jag var
tjugo istället? Då hade jag inte behövt sitta här ogift och barnlös som tret-
tiofemåring. Är det värt att vara här eller kastar jag bort nästan två veckor
av mitt liv?” Det gör också ont i benen och ryggen av att sitta still under så
lång tid. Jag känner rastlöshet och smärta om vartannat. Värst är det när vi
mediterar på morgonen från klockan halv fem till halv sju. Jag fryser trots att
jag har fem lager kläder på mig och jag somnar ofta och vaknar till av att jag
faller åt sidan. Hungern är också en utmaning. Vi tilldelas två äppelklyftor,
en banan och en skål salta rispuffar klockan fem på kvällen. Nästa måltid är
först fjorton timmar senare i samband med frukost.
Första dygnet kan jag knappt äta något. Min mage börjar plötsligt krampa
mitt i natten och jag får diarré. Jag sitter på den gemensamma toaletten i
becksvart mörker. Jag fryser. Det stinker ammoniak. När jag försöker spola
inser jag att det inte finns något vatten att spola med. Jag har rest och bott i
både Indien och Nepal under de senaste 2,5 åren och har nästan aldrig varit
magsjuk. Det är intressant att jag får det när jag ska göra Vipassana. Jag ser
det som egots försök att göra mig sjuk för att jag ska avbryta det hela. Nästa
dag får jag medicin av en volontär och magen lugnar ner sig.
Efter två-tre dagar börjar jag tappa uppfattning om dag och tid. Jag
förstår att dagarna passerar eftersom jag spanar in månens förändrade
utseende innan jag går och lägger mig. Jag har svårt att minnas vad som
hände dagen innan. Det är tur att jag har min insmugglade penna med
mig. Jag brukar plocka fram den före läggdags och låsa in mig på toalet-
ten. Det är knäpptyst i lokalerna. För att inte bli påkommen hostar jag och
spolar vatten, om det finns något, under tiden jag skriver. Skammen över
att bryta mot reglerna fyller mig. Jag ser till att bli klar så fort som möjligt
för att inte röja min hemlighet.
Dag för dag blir det allt enklare att sitta längre i meditationsställningen
och tankarna blir färre och färre. Efter femte dagen kan jag till och med sitta
en timma i sträck utan att röra en enda kroppsdel. Jag är inte lika trött och
känner mig lättare i systemet. Jag märker också att jag inte längre stör mig
på saker, som att folk harklar sig, fiser och prasslar med sina kläder under
meditationerna. Det är som att
lärarens instruktioner om att
observera känslor och tankar
objektivt utan att känna begär
eller avsmak har sjunkit in.
Under dag åtta kommer det
en kort vändning. Jag känner
att det får räcka nu med det
här spartanska disciplinerade
nunnelivet. Jag vill dricka mitt
morgonkaffe, äta choklad,
duscha varmt och sova i en
riktig säng. De två sista dagarna
går däremot väldigt fort och
plötsligt är kursen över. Under
avslutningsdagen bryts tystnaden
och vi får dela erfarenheter med
varandra. Många börjar prata
direkt. Rösterna blir för intensiva
för mig. Det är som att vara på
hårdrockskonsert och stå precis
intill högtalarna. Jag går undan.
Först några timmar senare kän-
ner jag mig redo att byta några
ord med två av deltagarna, en
åklagare från Köpenhamn med
rötter i Pakistan och en fotograf
från Schweiz som dokumenterat
gränskontroller i Palestina under
flera år. Det är fascinerande att
vi har tillbringat tio dagar sida
vid sida utan att ha en aning om
varandras namn eller bakgrun-
der. En väldigt befriande känsla!
På bussen tillbaka till Katmandu
bubblar det plötsligt över inom
mig. Jag börjar skratta för mig
själv utan anledning. Det är
nästan som att jag känner mig
hög. Hög på livet. Tänk att tio
dagar kan gå från diarrémisär
till lyckorus.
Här tillbringade
Hanna Rydén
tio dagar i total
tystnad.
FOTO: HANNA RYDÉN
Det finns över
160 Vipassanacen-
ter i världen. I Sve-
rige finns det ett
center i Ödeshög i
Östergötland. Det
är Nordens första
och etablerades
- Mer info hit-
tar du här:
dhamma.org