KAPITEL 8
Bokbål i Berlin står det på Aftonbladets löpsedlar när Clara kommer till Stockholms central med matryggsäck
och tre barn, två, tre och fyra år. De är på väg till Ljusterö.
Hon köper tidningen och slår upp artikeln. Tusentals böcker, av gamla som nya författare, har bränts på
bålet läser hon. Schiller och Goethe finns med. Clara minns en bok av Goethe där han skriver: ”Där man
bränner böcker, kommer man snart att skjuta folk.” Hon skakar i hela kroppen och låter tidningen försvinna i
kappfickan.
Waxholm 1 ligger vid Skeppsbrons kaj. Clara ser på när möblerna lastas på båten. Sven köper utsäde och ska
komma med en senare tur. De stiger ombord och går till nedre däck, barnen förmanas att vara stilla. Våren är
sen, isen ligger tjock i skärgårdens vikar.
Ångvisslan ljuder och Clara sätter sig ned. Golvet gungar och barnen ramlar omkull och slår sig på knäna.
Hon samlar ihop sina gråtande barn, tröstar och blåser på det onda. De sätter sig på bänken mittemot henne.
På sätet bredvid sitter en kvinna som har tre kassar med mat med sig. I en fjärde sticker ett fisknät upp.
Pojkarna gör ett försök att gå på det gungande golvet. Kvinnan tittar på dem.
— Är det era pojkar? frågar hon och vänder sig mot Clara, medan hon stryker undan håret från ansiktet.
— Ja, alla tre. Vi är på väg till Ljusterö.
Där bor jag, längst upp på norra ändan. Min man är fiskare.
— Vi har arrenderat gården nedanför er, så vi kommer att bli grannar.
— Den gården känner jag till. Vi har tre kilometer dit. Då får jag presentera mig, Berit Lund, min man heter
Jan.
Clara tar den framsträckta handen, presenterar sig och funderar på hennes ord. Tre kilometer till närmaste
granne.
— Det blir nog svårt med tre småbarn. Händer det något så finns det ingen läkare på ön, säger Berit och
låter händerna falla ner i knäet.
— Hur gör man då?
— Man får åka båt med den som är sjuk. De brukar anlita min man.
Ingen läkare. Vad ska hon göra om det händer något? Vara sin egen läkare. Måste prata med Sven, tänker
hon.
Ångvisslan ljuder för att ange båtens ankomst. Berit reser sig upp med sina påsar.
— Nu är jag vid min brygga. Hälsa på oss sedan så ska jag visa dig ön.
Clara tar farväl och lovar att komma på besök. Hon har fått en vän. Och nu känner hon sig tryggare.
Isen sprutar om stäven på Waxholm 1 när hon närmar sig kajen. Clara har sina barn bredvid sig i fören på
båten som stannar femtio meter från deras brygga. Isen ligger tjock framför ångbåten.
— Hur ska vi komma iland? frågar Clara kaptenen.
— Inga problem. Jag bär frun och barnen.
— Men möblerna, våra möbler? Det är flera decimeter vatten på isen.
Besättningen på båten bär ut flyttlasset på isen. Clara står i fören och ser hur vattnet omsluter hennes möbler
och kartonger med linne och köksredskap. Hon tänker på allt extra arbete hon får. När matroserna är färdiga
hjälper kaptenen Clara och barnen iland.
En bredaxlad man med väderbitet ansikte och spenslig kropp kommer nedför brinken i snösörjan. I handen
håller han tömmarna till en ardennerhäst. Hon förstår att mannen är drängen de ärvt efter förra ägaren.
Han lyfter på vegamössan och räcker fram handen. Claras hand försvinner i hans näve.
— Anders, och ni är fru Vifell, säger han.
Clara är tyst, men pekar på barnen och möblerna.
— Frun och barnen skjutsar jag till gården. Sedan hämtar jag möblerna. Blir det bra så?
— Ja, det blir bra, svarar Clara.
Snart sitter alla i vagnen som är spänd efter hästen på väg mot gården, som ligger en kilometer bort.
Clara håller om barnen när vagnshjulen börjar rulla, solen tittar fram och värmer. Hon ser ner mot färjeläget.
Snömos, några bergsknallar, kala björkar, ekar och rönnar, några små åkerlappar men ut mot vattnet nakna