— Kumla bilstation.
— Det är åkare Karlsson vid Södergården, din man har råkat ut för en olycka.
Är han påkörd? är Claras första tanke.
— Vi har kallat på ambulans, och den stannar till hos dig. Ställ dig på vägkantens högra sida, så plockar de
upp dig.
Hon lägger på luren.
— Måtte han klara sig, måtte han klara sig, mumlar hon, medan hon hänger den bruna kappan över axlarna.
Snart sitter hon bredvid Sven i ambulansen. När hon ser honom på båren med slutna ögon kommer
chocken. Tårarna rinner och kan inte stoppas. Sjuksköterskan som är med lägger armen över Claras axlar.
— Han lever men är i koma, han vaknar nog snart, säger hon tröstande.
Framme vid Nacka sjukhus, bärs Sven in på akuten, där läkarna väntar att undersöka honom.
Det är som i en dimma, overkligt men sant. En sköterska hjälper Clara in i ett behandlingsrum så att hon får
vila. Hon kan inte fånga sina tankar. Allting rusar runt i en salig röra. Hon får än en gång veta att Sven inte
har vaknat upp efter olyckan.
Leonard har fått information om olyckan av åkare Karlsson och hämtar Clara klockan tolv vid sjukhuset. När
de kommer hem ber Clara honom berätta vad han vet om olyckan. När Leonard en stund senare åkt hem till
sitt sätter sig Clara i sin stol, ser hur ljuset från gatulampan vajar fram och tillbaka. Hon tänker på vad
Leonard berättat och som sjukhuspersonalen informerat henne om.
Clara ser framför sig den lilla raksträckan där katten springer över framför sig. Sven hade tydligen inte sett
förrän ljuskäglan fångade katten. Han hade kört på den och sedan gått ut för att leta efter den. Femtio meter
från bilen händer det.
Clara känner hur tårarna rinner efter kinderna. Hur var det Leonard slutade. Tankarna kommer igen.
Föraren i bilen hade inte sett Sven. Kofångaren tog i ryggen och kastade honom upp i luften och han
hamnade i asfalten med katten i famnen. Det var så ambulanspersonalen fann dem på olycksplatsen. Sven,
katten och bilen.
Clara vänder sig om, ser på Rosenblom som ligger i soffan med tassarna under huvudet medan hennes tårar
rinner.
Clara vaknar till tystnaden, slår på radion. En violinkonsert, av någon hon inte känner igen, tränger ut i
rummet. Tonerna vibrerar och får luften att leva. Kaffe är ett sällskap, tänker hon och går ut i köket. Snart
puttrar pannan på spisen.
Hon sitter med sitt kaffe och undrar när Sven ska vakna ur sin koma. Det ringer på telefonen, och det är
Tomas som undrar om hon behöver hjälp. Han lovar att köra henne till Nacka sjukhus under eftermiddagen.
Dagarna försvinner som mörka skuggor. Clara kan inte säga om det är dag eller natt. Sven sover fortfarande
och det har gått en månad sedan olyckan inträffade.
Pojkarna har skaffat en chaufför som håller taxin igång. Clara har börjat ta emot körningar, för att skingra
sina tankar.
Det är snart jul. Men hon orkar inte göra något den gamla tröttheten kommer över henne. Tänker på Birkes
tabletter som finns i badrummet.
När Siv och flickorna kommer hem till Clara är hon pigg. De hjälps åt att pynta huset så hon känner att det
är jul. Det sista är krubban. När den är på plats tänder Clara ett ljus och berättar för flickorna varför de firar
jul.