KAPITEL 123
Sven ligger fortfarande i koma. Varje dag hoppas Clara att han ska vakna. Hon tycker sig höra hans röst när
dörren öppnas, men det är Tomas som kommer in.
Hon ser genom fönstret att det snöar. Stora, vita flingor dansar ner. Leonard säger att de får vänta, läkarna
gör vad de kan för att Sven ska vakna. Men han andas i en respirator. Clara undrar hur stora hans chanser är
att leva upp igen efter olyckan. Hon vänder sig mot rummet som Siv och flickorna hjälpt henne att pynta.
Men det finns ingen julgran. Första julen utan gran. Clara andas in för att känna doften av jul, men den finns
inte. Är det för att granen saknas? Men alla röda juldukar sprider i alla fall glädje. Det blir jul i år också, även
om den blir annorlunda.
Clara ligger i sängen och tittar upp i taket, sömnen vill inte komma. Hon vrider på sig. Ska hon gå upp och
dricka ett glas vatten? Men sängen är skön och golvet kallt. Hon tänker på sina julbrev och svaren som brukar
komma efter nyår. En tanke går till Aina och Tage. Han har avgått som statsminister och de ska börja sina liv
som pensionärer nu. Hans efterträdare heter Olof Palme och är motståndare till USA:s krig i Vietnam. Allt är
så svårbegripligt, och inte blev det fred i världen när världskriget tog slut. Sven har nog rätt i att Europa
måste gå samman till en union.
Undrar om hon får något brev från Veddig. Det var länge sen nu, men han trivs nog i Hudiksvall. De första
åren kom han hem varje helg, nu är det ett tag sen han var hemma. Fast ett och annat brev får hon.
Sömnen vill inte komma, så Clara tänder bordslampan. Rosenblom kommer in, ställer sig på baktassarna
och vips så är han i sängen och lägger sig vid hennes ben.
- Du saknar Sven förstår jag, säger hon, släcker lampan och drar täcket över axlarna.
Januari kommer med kyla. Clara känner hur dagarna blir sega. Men taxin går nu med Olle Wallenholm och
Gunnar Colin som chaufförer. Livet måste fortsätta.
Tomas kör henne varje tisdag till Nacka sjukhus. Hon ser när han kommer och tar då på sig ytterkläderna.
Det står inte på förrän de är på sjukhuset. Clara vet på vilken sal Sven ligger och fötterna känner igen varje
trappsteg. En sjuksyster visar in Clara i sjukrummet. Svens ansikte täcks av en mask med slangar. Hon sätter
sig vid sängen, tar hans hand och smeker den sakta. Hudkontakt kan få honom att vakna har läkarna sagt.
Men ännu har ingenting hänt.
Hon funderar på när hon sist såg hela hans ansikte, ibland tycker hon att masken har funnits där i hela hans
liv.
Clara sitter nu som alla andra dagar och väntar på att han ska röra på sig, ge ett tecken på att det finns liv.
Men inget händer, ögonen förblir slutna. Efter en timma lämnar hon salen och hoppas att han kanske vaknar
till nästa besök.
Veckan går och snön smälter undan. Solen värmer Claras kropp när hon hämtar Dagens Nyheter i brevlådan.
Det första hon ser då hon slår upp tidningen i köket är: Martin Luther King skjuten i Memphis.
Hon läser artikeln om den amerikanska medborgar-rättskämpen och magen knyter sig av ilska. Man löser
inte problem genom att döda, tänker hon, reser sig och tittar blint ut genom fönstret. Hennes bekymmer är
små, men dem får hon själv lösa.
Dagarna går med samma rutiner, hon besöker Sven som fortfarande befinner sig i koma. Det är denna väntan,
att något ska hända, som tär på henne. Hon blir rastlös. Vet inte vad hon ska göra. Tomas och Leonard hjälper
henne med bokföring och utbetalning av löpande räkningar. Men själva livet, att leva med Sven, besöken och
sorgen, beslutet om hon ska stänga av respiratorn. Det får hon leva med ensam.
Det är maj månad och Clara betraktar trädgården. Sven vill nog att hon ska plantera hans kära gladiolus och
dahlialökar, det är tid för det, men hon tänker vänta till helgen då Veddig äntligen kommer hem från
Hudiksvall. Det är femdagarsvecka nu så han har fria lördagar. Då får hon hjälp med att sätta lökarna i
jorden.
Det har försvunnit sex månader sen olyckan, och Sven har inte vaknat upp. Läkarna ger inga positiva besked.