Hoppet är det enda som finns kvar för Clara.
Hon tänker på sina söndagsskolebarn som har en ny fröken med nya idéer om hur Guds ord ska lekas in i
dem. Hennes söndagsbarn är stora nu, men de kommer fortfarande och hälsar på henne.
Clara slår på Luxorn för att få sällskap, en röst att lyssna på. Sommarens schlager dånar ut i rummet. Det
måste vara kärlek banne mej. Men den avbryts av en nyhetsuppläsare: Amerikas president Robert Kennedy
har skjutits i Dallas.
Hon stänger av radion, vill inte höra mer, orkar inte, har fått nog av alla mord och krig ute i världen.
När hon sätter sig på Svens stol smyger en ensamhetskänsla in i kroppen. Ska hon be läkarna stänga av
apparaten? Bara tanken får henne att gråta. Tänk om han vaknar imorgon, tänk om, tänk om.
För att skingra sina tankar reser hon sig upp, tar fram dammsugaren och börjar städa. Hon öppnar dörren
och släpper in sommarvärmen och dofterna från trädgården. När hon blir trött på att städa går hon ut på
terrassen med en kopp kaffe och njuter i solen.
Clara ser den nya, breda vägen vid tomtgränsen som skiljer hennes björkar från vretens körsbärsträd. Nu är
det nästan motorväg hela vägen till Stockholm.
Någon stryker sig mot benen och hon hör ett jamande, så hon böjer sig ner och tar upp katten i knäet.
— Jaså, det är du som kommer, säger hon och smeker honom över ryggen.
September är varm och Clara går ut i trädgården. Hon beundrar rabatten med dahlior med sina rödgula
blommor och i raden bakom ståtar röda, gula och vita gladiolusar som tennsoldater mot skyn. Hon plockar
bort lite ogräs med händerna och tänker att Sven nog skulle bli glad om han såg rabatten nu.
Regnet hänger i luften när Tomas och Leonard kommer hem till Clara. Hon sitter i vardagsrummet och läser
dagstidningen.
— Mamma vi har varit på sjukan, säger Leonard.
Hon släpper tidningen som faller ner på golvet.
— Har Sven vaknat? frågar hon förvånad.
— Nej, säger Tomas och stryker sig över håret.
— Vi pratade med läkarna och de tror inte att pappa kommer att vakna.
— Så jag måste bestämma?
— Ja, mamma, vi måste besluta när respiratorn ska slås av, säger Leonard.
Tystnaden blir kompakt, ingen vill bryta den. Sedan börjar alla gråta. De reser sig och kramar om varandra,
tills Clara säger:
— Jag reser in till sjukhuset och säger farväl till Sven.