KAPITEL 127
När Clara slår upp ögonen är allt vitt omkring henne. Hon försöker komma ihåg vad som hänt. Var är hon?
Hon låter blicken vandra i rummet och får se en vitklädd person som närmar sig henne. Hon försöker tala
men orden lämnar inte hjärnan som hon vill utan kommer ut osammanhängande.
Personen i vitt går fram till Clara, böjer sig ner och rättar till kudden.
— Fru Vifell har fått en stroke, men är på bättringsvägen. Er son sitter i korridoren. Ska jag be honom
komma in?
Clara nickar.
Hon ler när Leonard med långa kliv och med en höstbukett i handen stormar in.
— Hur är det, mamma? är det första han säger.
Hon ser mot honom men får inte fram ett ord.
Han sätter blommorna i en vas som står på nattduksbordet och slår sig ner på besöksstolen.
— Du fick en stroke igår.
Clara försöker tala, men även nu stockar sig orden.
Leonard lägger sin hand på hennes.
— Du har fått något som heter afasi, men talet kommer tillbaka, har doktorn sagt.
Han berättar hur hon svimmade och fick åka ambulans till Handens sjukhus. Läkarna konstaterade en
lättare stroke, som äldre kan råka ut för, och hon är ju sjuttiotre. Så nu är det sömn och vila som gäller enligt
läkarna.
Clara väcks varje morgon med kaffe av ett biträde som pysslar om henne och hela tiden pratar om vad som
ska hända under dagen. Clara försöker svara med ord som stannar inom henne. Hon känner sig klar i
huvudet, men orden vill inte komma ut.
Under dagarna får hon besök av vuxna söndagsskolebarn. De pratar om sina barn och yrken. Clara svarar
ibland med hela meningar. Då blir hon förvånad att orden kommit tillbaka.
En av dagarna letar sig solen in genom de vita gardinerna. Clara har gjort morgontoaletten och har sin
mörkblå klänning på sig. I handen håller hon Per Anders Fogelströms bok om Stockholm. Hon vill vara ifred
och läsa, då en sköterska meddelar att hon har besök.
Motvilligt går hon ut i dagrummet, där några solstrålar lyser in på en soffa och ett tidningsställ. I skuggan
nersjunken i en fåtölj sitter en pojke.
När Clara kommer in reser han sig. Hon ser att det är Tomas, kommunister Kjellgrens pojke. Ögonen tåras
av att en så ung pojke vill träffa henne.
De sätter sig i soffan där solen fortfarande lyser. Clara försöker prata och några ord slinker ut medan andra
fastnar. Hon ser att han förstår, så hon låter honom prata.
— Det går bättre om tant Clara slappnar av och inte spänner sig, säger Tomas och skrattar.
Han har så rätt, tänker hon och kroppen släpper sitt grepp och lugnet sköljer över henne. Hon tar boken
som hon har i handen och läser högt för honom. De pratar på sitt sätt. Clara känner på orden som kommer ur
henne. När solen lämnat soffan har klockan hunnit bli tolv och Tomas måste åka hem.
Clara är kvar under observation på sjukhuset eftersom läkarna är rädda att hon ska få en ny stroke. Hon
känner sig frisk och vill lämna den vita sjukhusmiljön. Höstens färger och naturens dofter lockar henne.
Hon är ensam i dagrummet, stannar vid fönstret och ser ut över sjukhusparken. Ler, tänker på hur bra det
är att vara sjuk. Slippa bädda, laga mat, diska och städa. Det är hotellstandard. Fast det kan bli långtråkigt.
Clara vänder sig om och går sakta mot tidningshyllan.
Äntligen får hon gå ut i parken. Frosten har förvandlat blommorna till skrumpna bladmassor. Hon känner
kylan och drar den grå kappan omkring sig. De gula löven lyser upp gräsmattorna. Hon sparkar undan lite
löv från gångstigen och funderar på hur länge hon varit sjuk, försöker sätta ord på sina tankar. Först i
huvudet, sedan ska orden ut ur munnen. Hon hör sin egen röst hacka sig fram.
På en bänk slår hon sig ned och ser ut över samhället, upptäcker Brandberget och minns den stora