till. Leonard skriker och svimmar. Clara blir vit i ansiktet och väser fram:
— Den sitter fast. Det finns en krok nertill som har hakat fast i senan.
I sjukvårdslådan hittar Sven en flaska eter och ett tryckförband. Han ger Clara en trasa och flaskan med eter.
Drängen lyser med en ficklampa så att Sven kan se bättre. Pojken sover, Clara håller etertrasan under hans
näsa. Sven skär med kniven i den lilla foten. Sven säger att han känner kroken med fingret, lossar och drar ut
den. Sen går han till vasken och tvättar sina händer. Så tar han ett glas brännvin och häller det över Leonards
sår. Han torkar bort svetten ur pannan och ser på Clara.
— Nu kan du lägga på tryckförbandet och slå upp lite till brännvin.
— Är det någon som ska ha en sup så är det Leonard, säger Clara. Sedan vänder hon sig mot drängen och
fast hon vet svaret frågar hon:
— Finns det någon läkare på ön?
— Nää, men en veterinär, svarar han.
— Då får vi göra så här, säger Sven. De första milen åker vi häst och vagn. Där vägen börjar tar vi taxi till
färjan. Sedan ambulansen på fastlandet. Clara, du kan ringa veterinären och droskstationen medan jag selar
på hästen.
— Men telefonnumret då?
— Fråga telefonväxeln.
Drängen blir kvar på gården för att passar, Veddig och Carl.
Clara sitter på flakvagnen med ryggen mot kuskbocken. I hennes knä ligger Leonard inlindad i filtar. Han har
vaknat och klagar över att han har ont i foten.
När de kommer fram till vägen står taxin och väntar. Sven hjälper Clara att bära över pojken till bilen. Sedan
vänder han hem med häst och vagn. Clara fortsätter resan. Snön ligger djup i skogen. Tjälen har börjat gå ur
marken. Volvon tar sig långsamt fram bland groparna i vägen. Den svänger och kränger. Clara håller
Leonards huvud i sitt knä och pratar lugnande till honom.
Landskapet ändrar karaktär, från skog till ängsmark. Snön har tinat på åkrarna. Några måsar flyger mot
horisonten. Clara ser samhället när bilen åker över backkrönet. Utanför veterinärens mottagning stannar
chauffören och säger:
— Nu är vi framme, frun. Det är bara att gå in. Ni är väntade.
Clara betalar för färden, tar Leonard i sina armar och bär in honom till mottagningen. En sköterska tar emot
dem och visar in i ett undersökningsrum.
— Fru Vifell förstår jag, säger veterinären. Vi lägger pojken på operationsbordet, så jag får se på såret.
Leonard börjar gråta, om det är av rädsla eller för att foten värker, vet inte Clara. Hon stryker honom
tröstande över kinden.
— Vi får ge honom en tablett mot värken, säger veterinären.
Leonard får en tablett och blir halvdåsig. Under tiden rengör veterinären såret och lägger nytt tryckförband.
De får vänta till klockan tre innan ambulansen kommer med färjan. Två timmar senare är Clara och Leonard
på Norrtälje sjukhus. Clara väntar i korridoren medan läkaren opererar. Klockan fem kommer doktorn ut och
meddelar att Leonard är sövd och måste ligga kvar över natten. Clara sover i en säng bredvid honom och
dagen efter får de resa hem. Leonard med en krycka under armen som stöd för foten. Värken i såret har släppt
och han längtar hem till sina bröder säger han.
Maj månad. En sjuksyster har tagit bort styngen i Leonards fot, så han blev fri från bandaget. Men han har
skor och en strumpa på den dåliga foten. Det är sol. Sol, bad och varma vindar. Clara står i fönstret och ser
hur vinden drar den torra julgranen i ett dammoln över potatislandet. Sven låter radion vara påslagen. Han
vill höra väderleksrapporten. Åkrarna är svedda. Potatislandet en sandöken. Alla väntar på regn.
Eva finns på plats även den här sommaren. Clara känner sig trygg med henne. Solen steker dag efter dag,
vinden drar genom gula björkar. Sven får inspektera soltorra åkrar. Hon tar sin dagliga promenad, vägen ner
till Fiskars-Berit. Hon går sakta och sätter sig på en sten. Marken är hård. Några skrumpna fjolårslingon lyses
upp av en solstråle. Blåbärsrisen är bladlösa. Clara reser sig och börjar gå igen. När hon kommer ut ur skogen
ser hon fiskarstugan. Berit är ute och kommer henne till mötes.
De båda kvinnorna går in i köket och sätter sig vid bordet. Medan Berit passar kokkaffet berättar Clara om
den tomma höladan, hur torkan slagit ut säden. Det finns ingen mat till kreaturen i vinter. Hon är nära gråten
när hon säger: