— Goddag, Clara, säger han och räcker fram handen.
Clara tycker inte om att ta hans hand med de feta fingrarna.
— Goddag, kyrkoherden, det var ett fint tal ni höll till barnen.
— Tack för de orden, säger han, och knäpper ihop sina runda fingrar som till bön.
Sen fortsätter han:
— Clara brukar skriva små tablåer till söndagsskolebarnen, har jag hört.
— Ja det är enkla spel, efter bilderna som vi klistrar i böckerna.
— Kan Clara skriva en något längre tablå med religiöst innehåll, på så där tio minuter? Jag tänkte att vi
skulle kunna ha det som ett julspel.
— Ja, men jag vill själv välja innehåll.
— Jag litar på Clara och att det blir ett kristet budskap.
I sommar är bara Carl, Tomas och Carin hemma och hon har hjälp av Rut så då har hon tid att skriva, tänker
Clara när hon går hem från skolan.
Det är några dagar kvar till midsommar, då Carl ska komma hem från Höör. Clara har saknat honom länge
och slagit bort tanken att han inte kommer att känna igen henne. Hon vet genom brev och telefonsamtal att
han trivts hos sin momme. Har han vuxit? Har han förändrats i sitt sinne och talar han skånska blir han nog
retad i skolan. Det är mycket hon vill veta. Men allt ska nog ordna sig, tiden får ha sin gång.
De väntar på Sven som har åkt in till Centralen för att möta Carl.
När Sven svänger in på gårdsplanen och stannar framför garaget, går Clara och pojkarna ner för att hälsa Carl
välkommen hem. Ut ur bilen kommer en lång pojke, huvudet högre än Leonard och Veddig. Oj, vad han har
växt! Kan hon krama honom?Eller bara räcka fram handen? Då säger han på bred skånska:
— Titta, mamma, vad jag fått av momme.
Han räcker fram handen och visar en blänkande klocka. De samlas runt Carl, medan Sven bär upp
väskorna.
— Kan du klockan? frågar Veddig.
— Momme lärde mig den, så att jag skulle komma hem i tid.
Pojkarna är lite avundsjuka. Det är en annan bror som står framför dem. Med ett språk de knappt förstår.
Clara anar att han får det svårt när han börjar i skolan med den skånska dialekten.
Midsommardagarna kör Sven sin Volvo, dag som natt. Han vilar bara några timmar före nästa körning. Clara
bokar in i körjournalen. De förnimmer inte hur vårens blommor vissnat ut och sommarens färger har
övertagit naturen. Sven känner bara bensinångor. Clara matoset i köket.
Det är tyst i huset. Alla sover. Helgen är över. Clara vaknar när Sven drar i den svarta rullgardinen.
— Vi måste gå upp, Veddig ska åka till Skåne idag.
Sven tar upp fickuret ur västfickan. Hon hör genom draperiet att barnen har vaknat.
— Klockan är snart sju. Tåget går klockan nio. Jag sätter på kaffet, så kan du göra i ordning Veddig.
Clara klär sig, bäddar upp och skjuter in Svens säng under sin. När hon vänder sig om står Veddig i
öppningen till barnkammaren med väskan i handen. Den som hon packade med sommarkläder dagen innan
och sen satte en adresslapp på där det stod var han bor och vart han skulle resa.
Medan Veddig äter gröt brer Clara smörgåsar med ost och messmör och fyller en flaska med mjölk. En
riktig färdkost. Det tar tio timmar att åka mellan Stockholm och Örtofta. Sen får Sven prata med stinsen så att
Veddig hamnar på rätt tåg i Lund.
Sven kör fram bilen. Clara kommer med väskan i ena handen, Veddig i den andra, efter släntrar Carl och
Leonard. De samlas framför bilen och tar adjö av varandra. Veddig sätter sig i framsätet och vinkar farväl när
Sven kör ut på vägen. Clara känner sig tom invärtes. Eller är det skuldkänsla?
Dagarna går fort, telefonen ringer, sommarfolket som bor på Fornudden och Solsäter beställer bil till
respektive busshållplats. Clara har Rut som hemhjälp och Tomas och Carin tyr sig till henne.
Leonards resa till Hälsingland blir fastlagd. Clara är glad att han vill resa. Kan det vara tomheten efter Veddig
som får nyfikenheten hos Leonard att vilja uppleva nya miljöer? Efter sommaren har de mycket att berätta för
varandra.