om lösdrift av grisar och hur fint köttet blir. Nu vill han komplettera med nötdjur som ska gå fritt i sin
inhägnad.
Clara tittar på bordsklockan som är fem. Om en timma ska hon och drängen mjölka korna. Nere vid eken
leker barnen. Hon går ut på altanen och upptäcker Sven som kommer ut från skogen och går mot henne.
Han hade inte hittat vreten som skulle finnas där. Istället fick tystnaden i skogen honom att tänka på Clara
och barnet de önskar sig. Han sa att hon ska vila då och då. Det blir fyra barn att uppfostra, med skolgång.
Kan gården ge dem inkomster så barnen får sin utbildning?
Sven ställer en fråga som även hon har funderat på. Hur länge kan de bo i ett väglöst land med fyra barn?
Snö och is tar ett fast grepp om ön. Skärgårdsbåten kommer inte in till bryggan längre. Dagstidningen uteblir.
Endast telefonsamtal och radio förmedlar nyheter utifrån. Breven får de från bryggorna som är öppna på den
östra delen av ön. Det är tyst på Ljusterö. Inga fågelljud, inga kärror som gnisslar och skramlar. Även djuren i
ladugården har tystnat. Endast barnen som leker ute i snön ger ljud ifrån sig.
Ensamheten griper tag i Clara. Inte ens kornas idisslande når hennes öron. Det är tur att barnen finns, som
ger liv åt tysta dagar.
Jul och nyår firas med glädje och framtidstro. Detta år blir ett glädjens år tänker Clara när hon letar fram sin
stickning. Det är i slutet av januari och hon känner på sin mage, men inget liv än så länge. Hon sätter sig i
soffan, låter stickningen vila i knäet och tittar på Sven som sitter och läser. Hans hår har glesnat, men dragen
kring munnen är fortfarande mjuka. Runt ögonen syns några kråksparkar. Han har inte haft det lätt. Så ofta
som flyttlasset gått från den ena platsen till den andra. Det tar tre år att rota sig på en ny plats, brukar det
sägas. Så länge har de aldrig stannat på något ställe. Clara hinner aldrig få några bekanta på de nya platserna.
Aldrig en vän att prata med, vilket hon saknar mest av allt. Hon vill vara kvar på ön, för här har hon ändå
Berit att prata med. Men flyttoron finns inom henne.
Carl ska snart börja i skolan och sen kommer de andra i rad. Hennes oro efter missfallet, att inte kunna få
fler barn, har släppt, nu när hon är gravid igen och en lyckokänsla sprider sig i kroppen.
Några skrifter från jordbruksverket om lösdrift upptar Svens intresse. Han tar pipan ur munnen och lägger
den på askfatet.
— Sven, kom och sätt dig här! ber Clara.
Han lägger häftet på bordet och sätter sig bredvid henne.
Solen drar undan snön. Det droppar från taken. Clara tittar ut genom fönstret, mot den isbelagda
skärgården. Is och kyla ända in i mars. Hon känner sig isolerad. Längtan till liv och rörelse gör henne rastlös.
Nu väntar hon på att snön ska töa bort och isen lossna från stränderna.
Värmen kommer med väldig kraft och efter några veckor blir det snöfritt. Men den sega isen ligger
fortfarande kvar i vikarna. Ljuset och värmen har väckt gårdens folk till liv. Sven börjar ställa i ordning för
vårsådd och inspekterar stängslen för djuren. Barnen leker ute, och snart kan de springa omkring barfota.
Clara och Sven håller just på och markbereder för potatisen, när Carl kommer springande och skriker:
— Mamma, mamma! Leonard har fått något i foten.
—Var är han? frågar Clara och rätar på ryggen.
— Han ligger vid hagen. Veddig är också där.
Hon torkar av sina händer på förklädet och följer efter Carl mot hagen. Där ligger Leonard på rygg, ett
smutsigt litet knyte, och ynkar sig. Clara böjer sig ner och får se en hinkkrok som har gått in i fotsulan. Läkare,
tänker hon. Men Berits ord ringer plötsligt i hennes öron. Det finns ingen läkare här. Isarna håller inte,
vägarna är inte körbara, och de bor på den västra spetsen av ön. Hon måste prata med Sven. Clara tar
Leonard i famnen och bär honom till gården. Sedan ropar hon på Sven. När han får se kroken under foten
säger han:
— Vi tar bort kroken. Sen måste han till sjukhus. Säg åt drängen att komma hit, vi behöver hjälp.
— Men hur ska vi få bort kroken?
— Vi lägger honom på köksbordet, sen lirkar vi bort den.
Clara bär in Leonard som kvider av smärta. Hon lägger honom på soffan, sedan hämtar hon drängen.
Under tiden röjer Sven upp på köksbordet och täcker det med ett lakan. Clara och drängen lyfter varsamt upp
Leonard på bordet.
— Ta fram sjukvårdssakerna och min rakkniv, säger Sven. Tänd sedan ett ljus så vikan sterilisera kniven.
Snart sprider sig lukten av desinfektionsmedel i rummet där Sven, Clara och drängen står kring bordet.
Drängen går fram till Leonard. Han tittar på kroken och plötsligt böjer han sig fram, tar tag i den och rycker