KAPITEL 124
Dagen är grådaskig men över Stockholm skiner solen. Det är i slutet av september. Clara inser att tiden för
hennes liv med Sven måste få ett slut, men hur blir det sen? Det är det som gnager i huvudet. Själv känner
hon sig frisk. Birkes hjärttabletter tar hon regelbundet och förnyar receptet efterhand.
Hon är inte ung men van vid förändringar och livet måste gå vidare. Clara tänker på syföreningen, där hon
känner en social samhörighet. Där kan hon få hjälp och stöd att komma över ensamheten. Hon tittar ner och
betraktar Rosenblom som går till matskålen.
Katten har hon kvar och barn och barnbarn. Carin brukar komma upp från Skåne med sina två pojkar
Henrik och Ingemar. De vill gärna höra henne berätta om sin ungdom och händelser hon varit med om.
Så går tankarna fram och tillbaka medan hon tar på sig ytterkläderna. Tomas väntar utanför med sin nya bil,
en japan. Han ska köra henne till Nacka sjukhus.
Clara går sakta uppför sjukhusets trappa genom svängdörrarna och förbi några stora, gröna palmväxter. Hela
vägen fram till hissen har Tomas hållit henne under armen.
På avdelning två möter en sjuksyster dem. Tomas får vänta utanför, medan systern visar in Clara.
Där ligger Sven och bredvid sängen står läkaren. Det som slår Clara är tystnaden och att det inte luktar
något, allt är sterilt förstås. Läkaren säger inget utan breder plats för henne.
Clara går fram, sätter sig vid sängen och tar Svens ringhand. Hon smeker den och pratar om barn och
barnbarn samt vad som hänt de senaste dagarna. Sedan lutar hon sig över honom och viskar i hans öra:
— Käre Sven, nu stänger vi av respiratorn, eftersom du aldrig kommer att vakna.
Ögonen börjar rinna och hon gråter tyst när hon säger de sista orden.
Clara vet inte hur länge hon suttit hos Sven när någon tar henne på axeln. Det är Tomas, som säger:
- Det är över nu.
- Har livet runnit ut för Sven?
- Ja, allt är över, nu åker vi hem.
Clara slår upp familjesidan i Dagens Nyheter och läser Svens dödsannons högt. Min älskade make och vän /
vår käre far / farfar och morfar / droskägare / Sven Vifell.
Hon slutar att läsa, tittar ut genom fönstret och ser hur årstiden skalat av alla löv på Svallings björkar.
Sen ska alla barn komma med fruar. Tomas står ensam, han har separerat från Maj Britt. Hon kommer ihåg
hur arg Sven blev. Längst ner i annonsen finns en upplysning om att jordfästning äger rum den 5 oktober kl
14.30 i Tyresö kyrka. Clara känner en lättnad i bröstet, nu när dödsbudet kan spridas till släktingar och vänner
och hämtar en sax i köket, klipper ur dödsannonsen och sätter in den i sin klippbok. En bit i hennes liv är slut.
Nu börjar sista delen av mitt liv, tänker hon och lägger saxen på bordet.
Det är lite gråkallt, men solen gör sitt bästa för att värma luften. Clara sitter i bilen och bär sin svarta klänning
med en vit sjal över axlarna.
Barnen har hjälpt henne med begravningen och hon vet vad som kommer att hända. Efter ritualen i kyrkan
ska Sven brännas och urnan gravsättas. Innanför kyrkomuren har de en gravplats, där urnan ska sänkas ner.
De är äntligen framme, Leonard parkerar framför kyrkan och inväntar de andra bilarna. Hela familjen är
samlad. Sönerna är klädda i svart med vita halsdukar. Clara ger klartecken och alla går uppför grusgången
mot kyrkan.
På trappan till kyrkporten paraderar taxichaufförerna från Vendelsö till Tyresö i sina svarta uniformer med
taximärket lysande mot de svarta skärmmössorna. Hon känner hur Leonard tar henne under armen och
hjälper till uppför trapporna.
När hon kommer in i kyrkan ser Clara kistan som är dekorerad med dahlior och gladiolus, som Sven
vårdade så ömt. Han fick aldrig rosor att överleva, det var för dålig jord sa han.
Kyrkan är halvfylld med folk. Många ansikten hon inte känner igen, troligtvis stamkunder som Sven körde
och hade ett vänskapligt förhållande till. Men att han var så omtyckt visste hon inte.
De sätter sig samtidigt som kyrkklockorna börjar ringa.