KAPITEL 105
I mitten på julbordet står järnkandelabern med fyra ljus. Clara har dukat för fyra, förr var de åtta. På
serveringsbordet finns maten. Inte lika mycket som förr, skinka, pressylta, brunkål och olika pastejer.
På spisen värms stekta grisfötter, potatismos och doppet i grytan som Sven vill ha. Vid diskbordet skymtar
kaffekoppar och religiösa kakor. Hon fick måla dem själv i år, barnen har sitt eget liv nu. Kakorna med deras
namn ligger nu på kaffefatet. Hur många blir de runt bordet.
Carl brukar komma, men hans flickvän tillhör Jehovas vittne och de firar inte jul. Veddig och Carin och
Sven. Leonard och Siv firar egen jul. De skulle bli fem stycken, så hon sätter fram en tallrik till och ska äta
klockan ett, barnen får äta när de kommer. Sven har en körning och är hemma vid halv tvåtiden, då har
barnen ätit, så hon och Sven tar över matbordet.
Radion spelar Och far min han sådde han sådde si så här och sedan så vilade han armen. De har flyttat
kaffebordet från köket till matrummet. Veddig tar sin kaka med namnet skrivet i röd karamellfärg mot den
vita glasyren. Motivet är barnet i krubban. Alla beundrar sina kakor.
Clara tar sin och funderar på vad hon ritat, en julstjärna. Hur länge ska den lysa? Kommer något av barnen
att fortsätta måla religiösa kakor, eller dör seden när hon försvinner?
Bilarna drar in pengar, dagarna räcker inte till, fastän ljuset börjar komma tillbaka. Januari är en splittrad
månad med sina helger och julgranskalas, tycker Clara.
Allt ska rulla igång igen, med nya tag. Några har avgett nyårslöften som de liksom Petrus kommer att
förneka innan januari är slut.
Framför henne väntar söndagsskolans julkalas, syföreningen och hennes eget femtioårsfirande. Men hon tar
en boll i taget och låter den studsa i huvudet tills den kommer ut i fingrarna. Än så länge är det bara början av
året och söndagsskolekalaset har hon redan förberett så det ska nog gå bra.
Clara har en känsla att nittonhundrafemtiotre blir ett bra år.